Han viftade med hatten för att visa var han var. Sigrid svängde genast av. Hon red som en husar. Per Bjurcrona hade alltid hållit styvt på att dottern skulle lära sig rida ordentligt.
»Vad i Herrans namn tänker du på, Sigrid, som ger dig ut på den där japanska smällaren?»
Han tog med stark hand Freja i tygeln.
»Såja, flickan!» medlade han, när Freja fnyste och dansade. »Trampa mig icke på tårna, toka där!» varnade han.
»Kan jag få tala med farbror en kvart?» frågade Sigrid.
»Visst, kära barn, visst det. Rid upp till trappan så länge så skall jag säga åt August han kommer och tar hästen.»
»Åh, jag kan själv sätta in den.» Sigrid svängde om Freja och red bort till stallet. Om en stund kom hon gående tillbaka med ridspöet i hand.
Gustaf Boström tyckte hon såg tusan så säker ut, men så hade hon också god färg efter ritten. Han gick henne till mötes på halva vägen.
»Nå, vad har du på hjärtat som är så brådskande?» sporde han, när de kommit in och han hade bjudit henne sitta ned i stora, blå salongen. Han hade sitt vanliga, fryntliga sätt att ta henne sedan gammalt med ett visst slags farbroderlig förälskelse, som ofta yttrade sig i klappar och omfamningar. Den här gången kom han sig icke riktigt för med de farbroderliga friheterna. Det hade kommit något bundet och slutet över Sigrids ansikte, och själva figuren i den stramt åtsittande klänningen hade fått en ynglingaprägel, som rent av förvirrade Gustaf Boström. Hon hade icke satt sig utan stödde sig mot en av de sidenklädda stolarna helt lätt och såg på honom med en blick, som gjorde patron Boström högst osäker. Det var långt ifrån någon kritisk blick, ehuru hans yttre kunde förtjänt det, iförd som han var allt annat än rena stövlar, slitna benkläder och den gamla, malätna, mörkblå kavajen, som han älskade över allt på jorden. Nej, det var icke kritik han kände. Det var snarare en outtalad undran från hennes sida, om man behövde se ut på det viset för att sköta lantbruk. Själv var hon onekligen en avsevärd motsats i klädsel. Ridklänningen, som var knappt ett år gammal, hade hängt till sig i garderoben under Sigrids bortovaro och såg förstklassig ut; de koketta stövlarna skeno lång väg; den lågkulliga hatten satt käckt på det kastanjebruna håret och det breda kräppbandet kring armen markerade elegant sorgen.
Gustaf Boström kände sig underlig i hjärtat. Det vore en mor för Greta det!