Tick — tack! — Tick — tack! sade den stora klockan genom mörkret. Sigrid kunde icke urskilja loden, men hon visste att för vart knäpp sjönko de stora, tunga loden längre och längre ned. Åh, livet var tungt! Tiden var tung! Allt. Allt.
Inkommen på rummet brydde hon sig icke om att tända. Hon gick fram till fönstret och slog upp det.
Natten var sval och lugn. Ett fint, stilla duggregn föll. Hon sträckte ut sina händer tills de blevo våta. Så strök hon med dem över ansiktet. Hon ville gråta, men hon kunde icke.
»Erik — Erik», viskade hon.
IV.
Vid frukostbordet följande morgon saknades hennes nåd. Hon lät hälsa och tacka för vad herrarna gjort men kunde inte infinna sig på grund av huvudvärk. Sigrid däremot mötte, men var blek och stilla. Det talades fortfarande en massa siffror, och man skildes åt utan att ha fattat något avgörande beslut. Gustaf Boström lovade att komma över igen så snart han fick tid och tala vidare om saken. Hans sista uppmaning till Sigrid var att icke betala annat än vad som var nödvändigt samt att tillsvidare låta inställa alla reparationer.
Han blev därför mycket förvånad, när han några dagar efteråt fick se Sigrid komma farande på Freja som en valkyria. Hon red gammalmodigt i damsadel, och den korta, svarta ridklänningen formade sig bra kring den smärta figuren. Patron Boström stod själv borta vid längan och övervakade spannmålsuppmätning.
»Jag tror hon är tokig!» utbrast han. »Ta den där skengalna märrn!»