»Tack, farbror, det vet jag.»
Hon tog godnatt och gick, men hennes huvud var sänkt som under en tung börda. Hon gick direkt till modern för att säga godnatt och kanske också med en halvt omedveten längtan att få tala, gråta ut, men när hon kom in och såg modern sitta med de fyrtio martyrerna igen, under det att kammarjungfrun redde hennes hår för natten, kunde Sigrid icke mer än kyssa modern och gå.
»Kommer du in till mig sedan?» frågade hennes nåd.
»Nej, vet du, mamma, jag tror jag är för trött.»
»Det var behagliga nyheter», sade hennes nåd och flyttade upp en lång rad klöver på esset, som kom upp.
»Det kanske icke är så farligt», sade Sigrid. »Godnatt!»
»Godnatt! Dra’ icke så förfärligt i håret, Hilma.»
Sigrid förmådde nätt och jämt ta sig uppför trappan till rummet. Benen kändes blytunga och kring pannan satt som ett järnband. Och tanketom var hon som aldrig förr. Inom henne rådde den stora natten, natten med evigt, oändligt mörker. Hon tyckte hon hade gått så i många år. Inte en ljusstrimma. Är det döden? frågade hon sig. Är jag på andra sidan, borta i mörkret? Hon stannade. Vad var det?
Det stora tornuret var det enda, som levde. Det gick sedan flera hundrade år, lika orubbligt antingen Bjurcronorna levde eller dogo. Det täljde bara tiden. Människorna brydde det sig icke om. Vad var tiden?
Hon stod länge och lyssnade utan att röra sig.