»Jag för min del skulle tillråda det. Det hela är för belastat med lån och inteckningar för att damerna skola kunna reda upp det. Vad säger bror?»
Han såg på Gustaf Boström, som å sin sida stod och betraktade Sigrid. Hennes ångest var synbar, men hans sanningskärlek segrade ändå.
»Ja, kära Sigrid», sade han. »Jag måste tyvärr ge Torsell rätt. Hur vanskligt det än är att sälja så stora gårdar som Bjurnäs nu för tiden, är en försäljning vida att föredraga framför att laborera med lån och inteckningar. Hade Per levat, ja då vore det en annan sak. Han kanske hade kunnat hålla det flytande ännu åtskilliga år. Det är en karl, som saknas här. Man behöver bara se på räkenskaperna. När Per var sjuk för ett par månader, kom allt ur sina gängor. Här behövs en stark hand och en klar hjärna. Per repade sig aldrig efter den där sjukdomen. Inspektorn har helt enkelt bestulit honom under hans sjukdom. Och vad mammas konto beträffar, i synnerhet klädkontot, är det fullständigt abnormt. Begravningen är här redan uppe i fyra tusen kronor nästan, och ändå är säkert bara hälften av räkningarna inkomna. Du kan själv ...»
Han började riva i papperen på bordet. Han tog en räkning.
»Se här på bjudningskorten till exempel — fyrahundrasextiofyra kronor! Det är vansinnigt, fullständigt vansinnigt! Jag vet, att när jag begravde Sofi, gick korten icke till mer än hundra. Ja, jag anklagar visst inte dig, kära barn. Men du bör förstå, att ni, två ensamma kvinnor, icke kan behålla Bjurnäs, som affärerna nu stå. Jo, om ni kan skaffa er en duktig rättare, köra i väg inspektorn, avskeda halva tjänarepersonalen minst, dra in på staten på alla möjliga håll och framför allt minska ordentligt på hennes nåds konto, som Per av för mig okända anledningar verkligen låtit överskrida alla förnuftiga gränser. Annars är det bättre, det måste jag ärligt tillstå, att sälja Bjurnäs. Alltid kan ni få så mycket, att ni kan dra er fram, ty som du redan hört, tror jag icke mycket på Torsells värdering. Att arrendera ut egendomen är vanskligt. Arrendatorerna suger bara ut jorden. Hade jag själv möjligheter att ta mera på mig, skulle jag icke tveka, men Alby ger mig tillräckligt att sköta.»
Han var tydligen uppbragt på sig själv över att icke kunna åtaga sig Bjurnäs. Likaså tyckte han nog, att han varit för frispråkig mot Sigrid, när han såg hur hon sviktade under hans ord.
»Nu skall vi icke tänka mer på det här i kväll», sade han med sin fryntliga älskvärdhet. »Nu går vi och lägger oss och sover på saken. Både Torsell och jag har legat i hela dagen och behöver sannerligen vila oss. Vi reser icke förrän elva i morgon förmiddag, så vi har tid att tala ut. Någon brådska med att sälja är det inte. Ingenting står för livet. Gustaf Boström på Alby skall icke svika Per Bjurcronas efterlevande.»
Det lät storlåtigt, och Torsell drog till med ett sardoniskt leende, som ingen av de andra såg.
»Allt reder sig nog, Sigrid», fortsatte Gustaf Boström och klappade henne på axeln. »Det gäller bara att hålla humöret uppe hos dig själv och hos mamma. Och lita på mig!»
Sigrid sträckte fram handen mot honom och såg på honom varmt. Något så vackert som den blicken hade Gustaf Boström icke sett på länge. Det var fullkomlig tillbedjan i den.