Dagen var solig och varm. Det kändes bäst, när de kommo upp på backkrönet och solen började badda på ordentligt. Vid första skogsvägen tog Sigrid av. Hon hade icke lust att rida hem ännu. Hon hade ingen brådska alls fast hon låtit påskina det. Hon hade fått svar på sin fråga. Det var huvudsaken.
När hon fattade sitt beslut att rida till Alby för att spörja farbror Gustaf om råd, skedde det i förbittring över några räkningar, som kommit samma morgon. Det gällde moderns kläder. Räkningarna voro rent av orimliga. Någon utväg måste finnas från allt detta oförnuft. Faderns fråga om Sigrid kunde stanna på gården och hjälpa modern hade uppenbarat sig på nytt, och så hade Sigrid klätt sig i riddräkt, sadlat på själv och givit sig av huvudstupa till Alby utan att närmare tänka på saken. Det var därför hennes fråga till Gustaf Boström kommit så tvär och förutsättningslös.
Jaså, han tror mig icke om att duga till någonting, tänkte hon där hon red fram och lät hästen gå som den ville. Hon rodnade av harm, när hon tänkte på hur han skrattade, då han frågat, om hon tänkte bli lantbrukare.
Visst var det mycket att tänka på, det förstod hon. Så mycket hade hon levat på landet. Allt det Gustaf Boström räknat upp hade hon hört fadern göra. Han kanske icke gjort det med samma gemyt som farbror Gustaf, men det hade varit samma lovsång och samma klagan. Lovsång över goda år och klagan över dåliga, dock med den skillnaden, att farbror Gustaf visst älskade lantbruket även när säden frös bort för honom. Älska jorden, hade han sagt. Hur kunde man älska jorden? Det var vackert med blommor och grönt och böljande rågfält. Det var också vackert, rent av förtjusande, när solen gick ned bakom Sållarydsskogarna och sjön låg som en spegel. Men älska den? För att älska måste föremålet vara en mänsklig varelse och icke en död jord, där det bodde maskar i det svarta under all den fagra ytan. Älska!
Sigrid hade velat sträcka armarna mot himlen, när hon tänkte på det. Lyckligtvis skakade Freja på huvudet ogillande, när Sigrid höjde armarna ett stycke på väg mot det blå. Freja tyckte visst, att det var skönt att få gå i lugn och ro och nafsa till sig litet friskt gräs här och litet nyutsprunget löv där. Ibland frustade hon till eller klippte med öronen, lyssnade inåt skogen, men annars tycktes hon trivas gott.
Vad skulle Erik säga om alltsammans? Ville han vänta ett år eller två, tills allt hann ordnas på Bjurnäs? Omöjligt! Han hade ofta förklarat, att så fort han fick sin praktik i gång skulle de gifta sig. Icke en dag tänkte han vänta. Livet är kort, den som vill ha något med av det får skynda sig, var hans valspråk. De hade redan tillsamman en gång varit och sett på en våning, bara för skämts skull, men ändå ...
Sigrid red drömmande fram. Solskenet sipprade genom träden. De nyutslagna björkarnas hängen sågo ut som guldregn, där solen föll på, och tallarna buro små ansatser till knopp. Sadelgjorden knarrade. Insekter surrade. Långt bort i skogen hördes det korta, skarpa ljudet av någon, som högg.
Sigrid drog djupt efter andan. Långt ned, ända ned i hennes hjärta var det någonting, som längtade och längtade, något som var släkt med allt det nyvaknade livet omkring henne, med björkarnas gyllene hängen, med de små julljusliknande knopparna på tallarna, med insekternas surr och med solstrålarnas dans. Och alla blommor sen!
Hon hoppade av Freja och ledde henne framåt, i det Sigrid bröt en blomma här och en blomma där. Blåsipporna voro redan försvunna, men vitsippor fanns det ännu gott om. En solig glänta stod full med gullvivor och prästkragar och maskrosor. Det var som ett litet paradis för sig med den blå himlen över och kringgärdat av skogen. Där stod en gammal, förfallen stuga med mossa och gräs på taket. Knylbräckor hade slagit sig ned däruppe i mossan. Det var icke högre än att Sigrid gott räckte upp att plocka de vita blommorna, som luktade så rart mandel. Freja, som följde henne troget i hälarna, tog sig en munsbit av gräset på taket, och passade på att gnida halsen mot stugknuten.
Det var sövande, stilla frid. Och dock fanns det i allt detta något, som slog och bultade, som hade brått, som surrade och blänkte till, som ville fram och ut, som sprängde skal och hyllen, som ville sträcka sig uppåt mot ljuset, mot solen, som ville blomma, bära frukt, fullkomnas. Det låg en myrstack vid en stubbrot bortom stugan. Där krälade myrorna omkring och luftade de vita myräggen i solskenet.