Sigrid gick framåt stigen med de plockade blommorna framför ansiktet. Hon drog in deras doft. Det var som om hon sugit in det bästa av vad som fanns omkring henne. Hon gick och drömde ovissa drömmar. Ibland såg hon Eriks ansikte skymta genom blommorna. Det såg mycket frågande ut. Varför skriver du inte? Du lovade ju ... När kommer du?
Ja, visst hade hon lovat att skriva, när hon skulle komma. Hur skulle hon kunna säga tiden? Allt var kaos. Ingenting hade samlat sig till en kärna att hålla fast vid. Allt flöt simmande omkring. Det fanns icke en plats, där hon kunde sätta sin fot med känsla av att ha fast mark under fötterna. Hon visste icke om modern ville, att hon skulle stanna på Bjurnäs eller icke. Modern ville troligen bara ett — vara i fred. Hon tålde icke sinnesrörelser. Hennes hjärta var klent, hade doktorn sagt.
Vad skall jag göra? frågade sig Sigrid.
I brist på annat beslut hejdade hon Freja vid en sten och satte sig upp. Klockan borde snart vara tolv. Solen stod högt. Det var tid att ge sig av hem. Hon visste icke riktigt var hon var. I sina drömmerier hade hon slagit in på skogsstigar hon icke kände. Hon fick bättre fart på Freja och litade på att stoet skulle hitta hem till gården. Trakten blev vildare och ödsligare, granarna stodo mossigare och mer lavbehängda. Där lågo väldiga granitblock med repor se’n istiden, sådana, som fadern många gånger visat henne på under deras ensamma ritter genom skogarna.
Jag måste vara i närheten av Vargtorp, tänkte hon. Men då skall här finnas ett rävgryt. Hon tittade sig omkring men fick icke syn på något. Det var märkvärdigt. Hon mindes så väl att fadern och hon skjutit en räv där för två år sedan, en ful, gammal räv, som brukade vara nere på gården och skatta hönshuset.
Ja, det var den tiden! Då hade fadern varit glad och frisk och de hade ridit som galningar hem, han med rävsvansen i hatten jagande förut på Svarten och uppmanande henne att ta honom. Det var något till roligt.
Nu låg han ensam och kall i sin kista.
Det skymde för hennes ögon. Hon skyndade på Freja ännu mer. Det gick i kort trav framåt skogsstigen. Plötsligt kom hon ut på en barbränd sluttning med svarta, kolnade stubbar.
Hon kände genast igen sig. Det var Brännberg, där eldsvådan gick fram för tio år sedan och hela traktens befolkning kom till hjälp för att släcka.