Hon höll in Freja.
Javisst, där långt borta låg Bjurnäs. Det såg verkligen ståtligt ut med sina båda torn. Runt om det vilade oändliga slätter och gärden. Där var den violetta trädan, där den gröna vårsäden, där timotejen och där havren. Det var fält efter fält, ruta efter ruta, delade av dikena. Sjön låg tindrande och spegelglittrande. Sigrid kunde tydligt se ekan nere vid stranden och Fiskar-Anders’ stuga. Det rökte ur skorstenen. Han kokade middag. Den stora mäktiga alléen, som förde upp till Bjurnäs, hade redan blivit ordentligt tät, annars borde hon kunnat se drivhusen och vinkasten. Takryttaren på stallet svängde till och blev borta. Det måtte blåsa därnere, tänkte Sigrid.
Freja stod med spända näsborrar och luktade mot Bjurnäs. Det såg ut som om hon vädrade hemmet.
»Ja, där ha vi det, flickan min», sade Sigrid. »Där har vi hemmet.»
Hon kunde själv icke förstå, varför hon blev rörd. Var det för att hon snart icke skulle äga något hem mer? Eller vad var det? Var det längtan efter ett eget hem med Erik?
Allt detta skulle hon lämna. Andra människor skulle draga in på Bjurnäs. De skulle komma åkande upp genom alléen, göra stora svängen på den nykrattade sandplanen och köra fram till trappan. De skulle peta på rustningarna nere i hallen och undra över de tjocka murarna. Vem skulle det bli?
Nej, det får icke, det får icke! ropade rösten inom henne. I detta ögonblick älskade hon fanatiskt Bjurnäs och fälten och ängarna och träden och sjön och ekan och röken ur Fiskar-Anders’ stuga. Hade hon haft tusen år att leva, hon skulle givit dem alla glatt i denna stund för att leva där ständigt och se ängar och gärden, skogar och sjö och den vita, härliga gamla gården.
»Ser du, Freja, där uppe i tornet bor jag. Där är Sigrids rum, Sigrid Persdotter Bjurcronas rum. Och där nere i stallet med den svängande takryttaren bor du, Freja. Nu rider vi hem, hem!»
Hon satte Freja i gång, men märkte snart, att hon måste rida mycket försiktigt. Vid stubbarna hade man planterat gran. De flesta voro knappt mer än några tiotal centimeter höga. Hela Brännberg var nyplanterat. Livet spirade ur den grå askan. Sigrid tänkte åter på fadern. Allt var hans verk. För vem hade han slitit och arbetat? För modern, nej. För henne själv, nej. Vem tackade honom, när han var borta? Ingen.
Sigrid kände dunkelt, att det fanns något hemligt bakom alla hennes frågor likaväl som hon anade, att det måste finnas bättre svar än dem hon själv givit.