Skulle man verkligen älska jorden för att förstå den?
Hon red mycket, mycket försiktigt fram mellan plantorna utför Brännberg. När hon kom ut på stora vägen, satte hon Freja i full fart. Då Sigrid såg trädgårdsgrinden, tänkte hon ta in Freja, men så for trotset och djärvheten i henne.
»Jag kan lika gärna dö», tänkte hon och red på. »Jag dör, jag dör, liksom pappa. Det är bra. Så blir det slut.»
Men hon samlade all sin seghet, all sin energi. De mörkblå ögonen lyste. Hon knep benet fastare om sadelhornet, liksom lättade på kroppen, samlade Freja och lät henne hoppa. Freja tog hindret fint och galopperade uppåt alléen med Sigrid.
»Det gick!» jublade det inom den unga flickan.
»Bravo, Freja! Bravo!» Hon klappade henne på halsen.
När Sigrid stigit av, märkte hon, att hon tappat det fina ridspöet. Det var bra förargligt! Men över kom jag, tänkte hon.
Gustaf Boström kom som han lovat ett par dagar efteråt till Bjurnäs. Han var ingen vidare duktig ryttare så han föredrog i allmänhet att åka. Nu kom han i nya pardroskan med hennes nåds för detta vagnshästar.
Magnusson, som sysslade med remtyg utanför stallet, undrade om patron Boström kom för att fria eftersom han var så fin i långrock och hög hatt. Inspektor Karlsson, som tjock och rund och liten och sin vana trogen gick omkring och latade sig, stannade vid kuskens högt uttalade undran och såg mot gårdsplanen, där Gustaf Boström åkte upp.