»Det gör tretusenfem, förutom presenterna till jul.»
Sigrid såg på modern. Matilda bibehöll sinnesnärvaron. Det var omöjligt att se på hennes ansikte hur hon upptog detta förslag till amputation. Endast hennes händer darrade en smula, när hon trädde på en ny, röd silkestråd för att fortsätta broderiet, som hon sysselsatte sig med.
»De har ingenting med mjölkningen att göra, det jag kan se», började Gustaf Boström på nytt. »Stataregummorna bestrider mjölkningen, efter vad jag kan förstå. Inget folk har ni i maten heller. Det bör gå som en dans. Köksan bestrider matlagningen och Eva serverar. Med dammningen kan Sigrid hjälpa till. Det är jag säker på.
Så har vi trädgården. Är han duktig, trädgårdsmästaren?»
»Kära Gustaf, begär icke jag skall veta det. Per var nöjd med honom.»
»Nå, då låter vi honom vara så länge. Trädgård är annars ett viktigt kapitel i en herrgårds historia. Där kan tjänas. Tjänas bra på tidiga bänkar, rosor och vindruvor. Frukt också i goda år. Men det fordras förstånd framför allt och kunnighet. Jag tog in över elva tusen rent på min trädgård sista året.
Inspektorn och pigorna förtjänar vi således sextusenfem på. Sextusenfem! Förstår du, Matilda, vad det betyder? Det är god hjälp till skatten.»
Hennes nåd tittade på honom. Hon kunde icke förstå, att det kunde vara någon hjälp, när det gick till skatten.
»Vidare», sade Gustaf Boström, »har vi stallet.»