Ja, det var ledsamt. Då hade han ännu nära nio månader kvar.
Nå, det gjorde ingenting. Man kunde ge honom lön för tiden och be honom ge sig av. Det vore ändå billigare än att ha honom kvar.
»Är det så att han bråkar, får vi tillgripa andra åtgärder. Både Torsell och jag såg, att han fuskat i räkenskaperna. Det är inte möjligt annat än han borde ha utsäde kvar. Alltså, bort med honom!»
Gustaf Boström lade kontraktet åt sidan.
»Det spar vi tre tusen på, förutom det han stjäl eller förstör. Så har vi tjänarna! Ja, jag ber om ursäkt, Matilda, men jag måste tala rent språk. Det är fullständigt vansinne! Absolut vansinne! Bara piglönerna gå till nära fem tusen, inberäknat den sista. Jag säger ingenting om Eva. Hon är en präktig, gammal själ. Inte om köksan heller. Det är ett nödvändigt ont. Men Ida och Klara och Hilma och Anna och ...»
»Det är icke flera, Gustaf», sade hennes nåd milt, ehuru med något rödare ansiktsfärg.
»Flera! Är det icke nog, mer än nog», utbrast Gustaf Boström. »Sex pigor för att sköta om två människor?»
»Per ville ha det så», försvarade sig hennes nåd.
»För det första är Per nu borta», fortsatte Gustaf Boström grymt. »För det andra är jag icke absolut säker på att det endast var hans vilja, som därvidlag gjorde sig gällande. Och för det tredje är Klara eller vad människan heter, den nya, dimpen ned som från stjärnorna de sista veckorna. Sex pigor på Bjurnäs nu, det är, lindrigt sagt, oförnuft. Jag har två, köksan och husan, och det reder sig. Ni kan säkert nöja er med två också, bara ni vill. Alltså stryker vi fyra av pigorna såsom varande onödiga. Det gör — låt mig se ...»
Han gjorde en snabb kalkyl.