Hennes nåd hade lätt att finna vackra ord. Hon ville därmed tacka honom för hans fina ömsinthet. Hon misstog sig tyvärr avsevärt. Det skulle hon erfara genast.
»Har du fått räkningarna över begravningskostnaderna?» frågade den förtjusande Gustaf Boström. »Torsell påstod, att sorgkläderna skulle föras upp på dem. Vi kunde icke få tag i någon räkning, när vi sist var här. Och din klänning var ny, det sade du själv.»
Sigrid, som icke kunde finna saxen för att klippa av sytråden, bet av den och passade samtidigt på att se på modern. Hennes nåds ansikte mörknade under det vita pudret och fick en något blåaktig anstrykning.
»Ja, nu skall du icke tycka, att jag är småaktig, kära Matilda», fortsatte den förtjusande. »Har räkningen icke kommit, kan ingen hjälpa. Du kan telefonera kanske och höra efter vad klänningen kostar, så kan vi föra upp den.»
»Sedan, sedan», avgjorde hennes nåd.
Sigrid hade svårt att hålla tillbaka orden, som ville fram. Det var just räkningen på den klänningen och en annan, som kommit för några dagar tillbaka och tvingat henne att rida över till Gustaf Boström.
»Du förstår, kära Matilda, att jag icke vill ha några dyra efterräkningar sedan, om jag skall hjälpa er med att sätta Bjurnäs på stadiga fötter. Vi måste var fullständigt uppriktiga mot varann.»
Hennes nåd såg på honom och på dottern. Hon reste sig och gick och var snart tillbaka med ett papper, som hon räckte Gustaf Boström.
»Var så god, här är räkningen.»
Den förtjusande rynkade ögonbrynen, när han såg siffrorna.