Nu var allt förstört. Broarna hade ramlat, och kanalerna voro fulla av blad från hösten. De lågo i stora, slemmiga klumpar. Ingen brydde sig om hennes barndoms lustgård mer. Och den enda hon älskat på jorden utom Erik var borta. Han låg ensam borta på andra sidan trädgården, i kapellet. Ingen mer än hon visste vilken hemlighet han tagit med sig i kistan.
Vad skall jag göra? ropade ångesten inom henne.
Hon fann inget svar, men frågan förde henne bort till Bjurcronornas kapell, som helgat för århundranden sedan låg på Bjurnäs’ ägor. Under granarna där det låg, var det redan mörkt. Hon kunde nätt och jämt skymta kistorna genom järngallret. Där stod stamfaderns kista i mitten på en granitkatafalk. I hörnet till höger skulle faderns kista finnas. Hon såg den inte. Därborta var svart.
Hon föll på knä. Bedja kunde hon icke. Hon fann inga ord. Men hon grät bittert. Något starkare än hon själv höll henne kvar vid denna jord.
Hon mindes den sista natten med fadern och hans fråga, om hon ville stanna på Bjurnäs. Hon såg framför sig hans stackars ombundna huvud, blicken ur hans ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden, att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle stanna på gården. Varför hade hon icke heller då svarat? Varför hade hon varit tyst inför denna fråga, denna hans livsfråga, som blev störst inför döden?
»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon, där hon låg med den brännande pannan mot det kalla järngallret.
Då var det som om hon hörde faderns röst — om du är bunden vid någon, vill jag det icke ... men min son — min son — Johan.
Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem hade ropat?
Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till — klä-vitt! klä-vitt!
Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän hon kom upp på gårdsplanen. På trappan stod Eva.