Domen hade således fallit. Hur skulle hon nu kunna säga modern sanningen? Det vore omöjligt. Varför hade hon icke talat ut långt före detta? Nu var det för sent. Allt sammansvor sig mot henne och hennes liv, hennes kärlek. Varför hade hon icke svarat, när de frågat henne? Hon hade endast behövt säga, att hon älskade Erik och icke kunde svika honom. Tala om kärlek i all denna prosa, det var orimligt, mitt emellan kontrakt och utsäde, vallar och rättare! Stanna några månader tillsvidare hade farbror Gustaf sagt. Det var detsamma som för evigt, evigt! Människorna voro kallsinniga och grymma. De frågade bara efter sig själva. Farbror Gustaf brydde sig bara om gården. Och mamma!
Jag vill icke, ropade det inom henne. Jag kan icke. Kan icke uppge Erik, sången, allt. Jag har rätt att leva jag också.
Varför red du då över till farbror Gustaf härom dagen? frågade en svag röst inom henne. Jag ville endast höra efter, endast känna mig för. Åhnej, åhnej! Det var något annat.
Hon hade kommit ned till trädgården och vek av första gången. De flesta rosorna hade ännu kvar vinterbetäckningen av granris men några hade berövats den och visade små, späda skott. På ett ställe gick trädgårdsmästaren och beskar dem. Det gjorde henne riktigt ont. Han skar ända intill tredje och fjärde ögat. Hon ville icke se det utan slog in på gången till de gamla lusthuset på kullen. Aldrig förr hade hon sett hur mossigt och murket trävirket var. Hon petade på det. Det föll sönder i bitar. Allt var gammalt, murket och eländigt.
Hon satte sig på bänken inne i lusthuset. Kvällssolen dröjde ännu på rutverket. En gång hade det varit grönmålat, det syntes. Nu hängde färgen i flagor och bucklor, och innanför hade masken borrat slingrande rännor i träet. Det hjälpte icke, att solen lyste på det. Snart skulle dess förgyllning slockna, och allt skulle bli grått och svart.
Genom ingångens valvöppning såg hon ut över trädgården. Över några av de högsta träden lyste ännu solskenet, men hon såg hur det kröp högre och högre upp och till sist försvann.
Hon satt där ensam och grubblade över sitt öde. Det hela var så meningslöst, så tomt och fattigt.
Om hon nu skrev till Erik och berättade allt, vad skulle han säga? Vad skulle hon skriva? Be honom vänta? En, två månader. Vad skulle det tjäna till? Det blev icke månader. Det blev år. Hade hon en gång stannat på Bjurnäs, skulle hon aldrig mer komma loss. Vad var det, som ropade ur jorden till henne, som höll henne kvar, som ville binda henne?
Hon reste sig och gick. Hon kom ned till dammen med de små, konstgjorda kanalerna med broarna över. Där hade hon lekt som barn. Där hade fadern och hon sprungit och jagat varandra runt, runt. Alltid hade han till sist fångat henne och lyfte henne högt upp i luften med ett glädjerop och kysst henne. Där hade han och hon satt små båtar i vattnet, båtar, som han täljde av barkbitar och på vilka han satte pappersbitar för att de skulle kunna segla. Vad ankorna hade snattrat och levt!