»Behövs icke. Jag sade till Axelsson, att han skulle hålla sig klar halv sju», sade Gustaf Boström.
De följde honom ut på trappan. Kvällssolen föll i en bred strimma mellan huvudbyggnaden och inspektorsflygeln över sandplanen ända fram till trappan. Där höll redan patron Boströms kusk med droskan förspänd.
»Men Gustaf!» Hennes nåd, som först trädde ut, måste gripa tag i ledstången. Vad menade han? Vad hade han gjort med hennes hästar?
»Vad är det?» Gustaf Boström log gott i solskenet. »Känner du inte igen dina hästar?» frågade han. »Dina egna?»
»Jo, men varför har du kuperat dem så förskräckligt.»
»Det är fint, hennes nåd!»
Gustaf Boström log fryntligt, tog farväl och steg upp i droskan.
»I morgon är jag tillbaka med rättaren», ropade han till avsked. Så bar det i väg nedåt alléen.
Hennes nåd tryckte handen mot hjärtat och gick in utan ett ord till dottern. Gustaf Boström var allt annat än förtjusande.
Sigrid drev ned i parken.