»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål högt. »Det skri...»
Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv var början till sinnesförvirring. Han måste lugna sig. Måste taga saken kallt, överväga och tänka efter alldeles som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn framför allt, lugn!
Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av armarna ända upp till biceps. Det lugnade. Så tog han brevet på nytt.
Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen kallblodighet. Ont gjorde det fortfarande vid vissa ställen i brevet, men han läste det till slut.
Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det, var däremot långt ifrån klart. Hon ville stanna hos modern, skrev hon. Det kunde man förstå. Det skälet kunde godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna för all framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga om frasen i brevet — — alltså förstår du, min älskade, att jag icke kan överge mamma nu. Hennes hjärta är dåligt, och jag vet icke hur länge vi få behålla varann. Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min mycket tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs. Hur länge det blir, vet jag icke, kanske ett par år, kanske för alltid. Jag kan icke begära, att du skall vänta på mig, tills jag blir fri från denna plikt, det förstår jag så väl, älskade Erik. Därför är det bäst, att vi skiljas för alltid. Jag skall aldrig — — —.
Mer kunde Erik icke läsa. Det skymde för ögonen. Han måste upp och promenera för att bli lugn.
Nej, han måste vara rättvis. Hon älskade honom ännu, det märktes på hela brevet. Hon hade bara råkat ut för några griller, att hon var skyldig att offra sig för sin mor. Visst var det vackert, men det var icke livets lag. Livets lag var att man skulle följa den man älskade, vart det så än bar. Modern hade naturligtvis satt henne i huvudet, att hon skulle stanna hemma på Bjurnäs. Jo, det skulle allt bli muntert för Sigrid! Hon, som älskade sång, dans, middagar, teater och supéer. Det går aldrig, aldrig i livet. Det är något övergående, något högromantiskt som fallet är med unga flickor. Det skall vi snart ta bort. Genast. Ju förr, desto bättre.
Han satte sig ned vid skrivbordet för att svara. Han ville sprätta upp hennes bevis och få henne att förstå hur orimligt alltsammans var. Det skulle gå som en dans. Han älskade henne. Det vore märkvärdigt, om två människor, som höllo av varandra, skulle behöva gå ifrån varandra för en nyck rent av hos den ena parten. Nyck och dåliga råd. För säkerhets skull ögnade han igenom brevet. Det var av vikt att citera hennes bevis ordagrant för att kunna tillintetgöra dem, visa hur ohållbara de voro. Märkligt nog fann han inga andra bevis än de allmänna talesätten — hon måste — hon kunde icke annat.
Doktor Lindstål lutade sig tillbaka i stolen för att tänka. Det måste medges, att hela hennes brev var särdeles vagt skrivet. Det var som om hon själv känt, att hon icke hade några starka skäl utan försökte haka sig fast vid detta kategoriska — måste. Antingen fanns det inga andra skäl eller också ville hon icke fram med dem.
Synen av friande godsägare dök ånyo upp i Eriks fantasi. Nej, det var omöjligt! Därtill var Sigrids brev alltför äkta. Det andades för mycken kärlek till honom för att hon skulle tänka på någon annan. Nej, ren och god som guld var hon. Det var inget tvivel om.