Dessa siffror äro i hög grad sorgliga för vårt land.
Från Tyskland föreligger ingen motsvarande off. statistik, men vid ett större verk där, som sysselsätter 14,000 arbetare, uppgår tillverkningen per man till 73,5 ton värd kr. 8,900 och årsförtjänsten per man utgör i medeltal kr. 1,356,80.
Vidare anföres huru tillverkningskostnaden för Lancashirejärn vid ett medelstort verk i Sverige sammansätter sig.
| Kronor pr ton järn: | % af hela tillverkningskostn. | |
|---|---|---|
| Arbetslöner: för kolning, malmbrytning, forsling och tillverkning | 82,70 | 55,3 |
| Järnvägsfrakter: för träkol, malm, kalksten och färdig produkt | 40,10 | 26,8 |
| Räntor: å det kapital, som fordras till inventarier af materialier och annat förlag | 9,60 | 6,4 |
| Kolved och stenkol | 10,35 | 6,9 |
| Brukets omkostnader: skatter och onera, aflöning till styrelse, tjänstemän och diverse utgifter | 6,87 | 4,6 |
| Kr. 149,62 | 100 % |
Häri ingår ingen ränta eller amortering å anläggningskostnaderna. Allmänna marknadspriset på detta järn (valsadt stångjärn) är kr. 150 per ton. Om här arbetarnes kraf på arbetstidens reduktion till 8 timmar skulle genomföras utan reduktion af deras årsinkomst och verket sålunda skulle underhålla 3 skiftlag arbetare per dygn i stället för nu 2, så komme tillverkningskostnaden att stiga till kr. 190,97, hvarigenom denna produktion blefve totalt omöjliggjord.
L. yttrar i sammanhang med dessa spörsmål: »Arbetslönernas stegring har möjliggjorts af en under flera år uppåtgående konjunktur och framgångsrik ingeniörsverksamhet; ej genom arbetareorganisationens verksamhet . . . I början af 1870-talet gällde en ton Bessemer-stålräler 312 kr., och nuvarande pris på svenska Martin-stålräler af väsentligt bättre kvalitet utgör endast 120 kr. Att möjliggöra sådant med fördubblade arbetslöner, åstadkommes ej med muskelarbete . . . Arbetspriset måste följa priset på de färdiga produkterna och värdet på penningen — förmedlaren af arbetsbytet . . . Från vissa håll arbetas med all kraft på att utrota kapitalet, d. v. s. ej producera ett värde, som motsvarar, hvad man konsumerar, utan tanke därpå, att intet kapital kan skapas utan arbete, likasom att intet arbete kan skapas utan kapital. Man kan visserligen som snyltgäst, jobbare eller på annat sätt tillskansa sig en del af frukterna från andras arbete, men icke skapa något som helst värde, ty därtill fordras produktivt arbete. För att detta åter skall blifva framgångsrikt, fordras, enligt Carnegie i hans uppsats om »Den trebenta stolen», att hvarje företag stödjes af trenne pelare: kapital, arbete och administrativ förmåga. Om ett af dessa stöd, hvilket som helst, saknas, så faller företaget . . . Att genom kapital skapa arbete är jämförelsevis lätt, men att af kapital och arbete skapa afkomst är däremot en svår uppgift».
För vårt land kräfves först och sist »produktivt arbete, arbete som skapar värden, samt sparsamhet, som bevarar och ej förslösar dessa . . . Vårt land är ingalunda fattigt, men vi äro i allmänhet alldeles för lata . . . Hvar och en har rätt att lefva, men af sitt eget arbete, icke af andras . . .
Skrikets, hatets och oförnöjsamhetens vägar leda icke till ernående af en högre lefnadsstandard för vårt folk. De äro endast villovägar. Däremot gifves en väg, arbetets, som är bepröfvad i vårt land under gamla tider, och som vi sett med fördel vandras i andra länder. Låt hat och afundsjuka begrafvas, låt oss icke förtära det bröd, det kapital, som vi och våra förfäder samlat, utan låt oss alla arbeta, intensivt arbeta på att öka tillgångarne, så att allmänna välståndet blir större, öka tillgångarne genom att framkalla bättre skördar af vår jord, större mängd och värdefullare arbetsprodukter i våra hem och våra verkstäder, så blir brödet rikare och kraftigare, och låt oss fostra, utbilda och träna de unga, särskildt de unga kvinnorna, så att vi alla med större kraft till själ och kropp kunna utveckla vårt lands resurser och därigenom skapa större lycka och större förnöjsamhet med vårt land, än vi hittills lyckats».
Om vi räkna Tysklands kemiska industris produktionsvärde per år till mark 1,500,000,000 och antalet arbetare till 200,000, så erhålles ett produktionsvärde af mark 7,500 per arbetare.
Det gifves emellertid några fall, då man kan få ett mera direkt mått på arbetets kvantitet. Ett sådant fall är grufarbetet. Officiella undersökningar vid Preussens stenkolsgrufvor ha med siffror gifvit vid handen, att den presterade arbetskvantiteten minskas, under det att lönerna stiga.[18] Per arbetare utgjorde den uppfordrade kolmängden: