Det synes, som om en handelstraktat öfver hufvud vore fullt på sin plats endast mellan stater som i industriellt (ja, kanske också i politiskt) hänseende stå någorlunda i jämnhöjd. Den mindre staten eller den, som har den minst utvecklade industrien, torde eljes på förhand vara dömd att dra det kortaste strået. Ha vi i själfva verket för närvarande några afsevärdt förädlade industrialster att exportera? Och huru många slag af sådana kunna vi få in t. ex. i Tyskland! Kan det vara fördelaktigt för en stat, som bara exporterar råvaror eller halfförädlade produkter, att afsluta handelstraktat med en, som bara exporterar förädlade varor? Här gäller att göra upp exakta afräkningar. Kan den nationalekonomiska vinsten af en traktat egentligen bli stort mer än ± 0, då hvarje fördel måste köpas med en lika stor eftergift på annat håll? Månne icke Sveriges industri blir allra naturligast och kraftigast och får de naturligaste afsättningsområdena, om den får uppväxa utan handelstraktater?
Att en handelstraktat fordrar granskning äfven från andra synpunkter framgår af följande passus uti det 1907 träffade tysk-amerikanska provisoriska handelsaftalet: ». . . . Den amerikanska regeringen förpliktar sig att uppbjuda sitt inflytande för att ernå Peyne-lagförslagets antagande i kongressen . . . .»[30] Om en liten stats regering gentemot en större stat förpliktade sig till något dylikt, så skulle det sannolikt genast heta, att den mindre staten kommit i vasallförhållande till den större.
Såsom exempel på, huru det stundom rent af kan vara förenadt med krigsrisk för ett land att exportera råämnen, må anföras följande.
Under första hälften af förra seklet försåg Sicilien hela den europeiska kemiska industrien med det viktiga råämnet svafvel, År 1838 lämnade regeringen i Neapel utförselmonopol på svaflet till en fransk firma. Denna höjde priset till nära det tredubbla. Som detta var ruinerande för den engelska sodaindustrien, så gjorde den engelska regeringen föreställningar hos regeringen i Neapel och då dessa blefvo utan resultat, sammandrogs en eskader af engelska krigsflottan utanför nämnda stad. Detta hade åsyftad verkan och svafvelpriset återgick till det normala.
Ett ännu färskare exempel hade vi på närmare håll för ett par år sedan, då det var fråga om att belägga järnmalmsexporten med en registreringsafgift af en krona pr ton. I tyska pressen och äfven i tyska riksdagen höjdes då väldiga rop om påtryckning på Sverige för att förhindra detta. Bland annat syntes en notis i tidningarna om sändandet af en ångare med »600 turister» till Karlskrona. (Hänsyftningen på ett slagskepp var påtaglig och notisen i öfrigt en gliring för vårt ifriga lockande på utländska turister.)
Ja, tull- och traktatfrågorna måste ses från många håll. Må vi icke låta öfverrumpla, locka eller skrämma oss från någon sida, utan i tid noga öfverväga, hvad som är oss bäst och nyttigast, och sedan stå fast därvid. Om en stormakt börjar räkna ett litet land till sin »intressesfär», så kan det sedan vara svårt nog att komma ur den kärvänliga omfamningen.
Ofvanstående, som i början af 1908 var infördt uti Ind. Norden beaktades af Kemistsamfundet, som den 28 februari tillsatte en kommitté för utredning angående den kemiska industriens ställning till den blifvande tulltaxan. Denna kommittés uttalande som på samfundets uppdrag tillsammans med detaljeradt förslag till tullsatser inlämnades till kungl. tulltaxekommittéen, går i flera väsentliga delar i samma riktning som mina. (Sv. Kem. Tidskr. 1908:62.)
[ Några allmänna förutsättningar för framgången af ett industriellt företag.]
Tanken på grundandet af en fabrik uppstår väl naturligast, då ett verkligt och ihållande behof af produkten förefinnes. Men äfven en riklig tillgång på råmaterialet, uppkomsten af en ny tillverkningsmetod eller af en ny artikel kan utgöra en sund impuls därtill. Att börja en tillverkning, som i utlandet redan nått en hög utveckling, och som i Sverige icke är tullskyddad, är icke lockande. Mången kastar sig därför öfver det »allra nyaste», som lofvar guld och gröna skogar, och blir »försöksdjur» åt någon »i det blå» sväfvande uppfinnare. Men den erfarne industrimannen vet, att det vanligen är föga lönande att »bryta väg», d. v. s. här att taga uppfinningen från uppfinnarens skrifbord och genomföra den i praktiken. I dylika fall visar sig ofta, fast kanske för sent, att uppfinnareentusiasmen skymt blicken för en hel del viktiga både tekniska och ekonomiska faktorer. Här framträder ofta skarpt bristen uti teknikerns utbildning för det praktiska lifvet. De försiktigare kapitalisterna ha på grund af dylikt blifvit så skeptiska i fråga om uppfinningar, att de sällan våga sig på andra företag än dem, hvars rentabilitet »en blind kan känna med sin käpp».[31]