Försiktighet gent emot »uppfinningar» är ovillkorligen på sin plats, men rätta tidpunkten för upptagandet af en ny metod eller tillverkning får dock heller icke försummas, ty äfven vid ett i praktiken ganska väl utarbetadt förfarande, måste de nya männen på den nya platsen göra sina erfarenheter, och det är då bättre, att de göra dem, innan konkurrenter på det nya området hunnit lika långt eller längre. Städse intaga därför de industriella verk den gynnsammaste positionen, som själfva arbeta med i têten för utvecklingen och icke bara bida resultatet af andras arbete. De äro ock bäst i stånd att bedöma nya metoder och förslag, som framkomma, och lockas icke så lätt in på de »dimmiga» företagen. Det gäller numera icke endast att nödtorfteligen »följa med sin tid», utan äfven att med ifver speja framåt, »Den som stannar, blir förbigången».

Utvecklingen i Sverige går långsamt isynnerhet därför, att de industriella verken ofta icke anse sig »ha råd» att hålla sig med specialister i tillräckligt antal såsom arbetsledare, men detta är en falsk sparsamhet. Ofta är den ende teknikern på platsen så öfverhopad med arbete för företagets administration och för upprätthållandet af status quo, att han icke får den allra minsta tid öfver för utvecklingen. Han måste då ha hjälp. Ju flera verkligt produktiva krafter, desto bättre blir helt visst resultatet.

För en kemisk fabrik af någon betydenhet är det rent af ett lifsvillkor att ega ett laboratorium, där icke blott analyser kunna utföras, utan där också nya metoder kunna utarbetas och kalkylfaktorer pröfvas. Försiktigheten bjuder emellertid, att sedan i laboratoriet allt blifvit utredt, som där kan utredas angående en ny metod eller apparat, så bör dock icke genast därpå full fabrikation grundas, utan första utförandet bör ske uti halfstor skala.

Den tränade industrimannens praktiska blick säger honom hvar den nya fabriken bör läggas, men i grund och botten är äfven detta en räknefråga, uti hvilken såsom hufvudsakliga faktorer ingå fraktkostnader för råmaterial, bränsle och färdiga produkter. För en produkt af högt värde spelar frakten ingen roll, men för en billig blir frakten ofta af afgörande betydelse.

Ett annat spörsmål är, uti hvilken skala fabriken bör anläggas. Här äro naturligtvis möjligheterna för afsättningen i första hand afgörande, men denna faktor är stundom svår att få exakt bestämd. Det är ju därför riktigast att börja i liten skala, men dock efter en från början uppgjord plan till utvidgning. Skalan får dock icke tilltagas allt för liten, ty då kan hända, att tillverkningen för den skull icke bär sig, och att resultatet blir missvisande. En man på hvarje nödvändig post är det minsta möjliga antalet arbetare och tjänstemän, men om posten är så liten, att den vid för öfrigt korrekta förhållanden icke förmår »föda sin man», så är just skalan för liten. Äfven denna rentabilitetsgräns kan i de flesta fall med nöjaktig säkerhet beräknas.

Har man fått lämplig plats och skala bestämda, bästa tillverkningsmetod, god plan och pålitliga, på jämförbar praktik grundade noggranna kalkyler både för anläggningen, driften och afsättningen, och kalkylerna angifva en god rentabilitet, så återstår utförandet samt sist, men icke minst viktig, en god teknisk, organisatorisk och administrativ ledning af fabriken och en duglig, med artikelns afsättning förtrogen, merkantil kraft.[32]

Nedgången uti arbetsintensiteten, som verkar så afskräckande på företagsamheten, kan i någon mån motvägas genom en god planläggning, goda arbetsmetoder, apparater och maskiner, men säkrast torde den motvägas genom en vaken arbetsledning.

Den patriarkaliska tiden, då fabriksägaren kände hvar och en af sina arbetare, visste hvad hvar och en dugde till och aflönade honom därefter, är förbi. Nu stå ofta diverse souschefer och arbetsförmän emellan chefen och arbetarne, och icke ens, om den förre har blick och intresse för ett korrekt aflöningssystem, lyckas det honom alltid att hindra uppkomsten af protektionsförhållanden. Intet är så ägnadt att väcka missnöjet och verka demoraliserande, som om den flitige och duglige arbetaren finner, att odågan får lika stor eller kanske större lön än han. I stället för att verka rättande härutinnan ha de socialistiska fackföreningarne i hög grad förvärrat detta missförhållande. All sammanslutning och allt föreningsväsen blir vanligen närmast till nytta för de svagare (såvida icke dessa af okunnighet låta sig exploateras). Ofta är ju ock detta hjälpande af de svaga det berättigade ändamålet, men inom de socialistiska fackföreningarne är det i hufvudsak de lata, som få fördelen. Till goda arbetsledareegenskaper hör därför först och främst förmågan att rätt bedöma arbetet och därefter rätt aflöna olika arbetskrafter. Endast den duger till arbetsledare, som själf kan arbeta och som i alla detaljer förstår det ifrågavarande arbetet. Men arbetsledaren skall icke vara en förarbetare, ty »husbondens öga gör mer än båda hans händer». Det är med öga och tanke han skall verka. Till allmänna chefsegenskaper hör vidare förmågan att väcka, underhålla och öka intresset för arbetet. Liksom soldaten eldas af sin anförare, så behöfver arbetaren det icke mindre.[33] Ens arbete skall vara en kärt. Är det icke så, så går det icke bra att uträtta något, allra minst på det produktiva området.

»Wird deine Arbeit, dir zur Last,
Bist du nicht wert, dass du sie hast»

säger ett tyskt ordspråk. Om någon söker en plats, så tag reda på hvarmed han sysselsätter sig på lediga stunder. Ju närmare denna hans sysselsättning ligger arbetet på den post, han söker, desto bättre.