Träpasta, trästuck, xylolit och xylogranit utgöras af sågspån med något bindemedel, såsom lim, aluminiumsulfat, klormagnesium eller dylikt och tjänar till byggnadsornament, golf- och väggplattor etc.
Sågspån är ock sedan gammalt råmaterial för oxalsyra.
Att tillverka etylalkohol af sågspån är ett förslag, som åter och åter dyker upp, utan att dock hittills ha funnit fotfäste i praktiken. Redan år 1819 undersökte fransmannen Braconnet möjligheterna för detta sätt att framställa etylalkohol. Tysken Ludwig framställde 1855 af 100 kg. linnelump 34 liter alkohol. Teoretiskt skulle ren cellulosa ge mer än dubbelt så mycket. På 1850-talet bearbetades frågan om alkohol ur sågspån mycket ifrigt och i Frankrike voro fabriker i gång. En metod af Bachet och Machard att använda den återstod, som med syra icke låtit öfverföra sig till jäsbart socker, för tillverkning af packpapper eller papp, lär för någon tid ha blifvit använd i ett par fabriker.
Under sista decenniet har frågan ånyo upptagits af tysken Classen och normannen Simonsen, Den förre har uttagit många patent på metoder för ändamålet. Ett amerikanskt bolag grundade 1905 i Hattiesburg, Miss., en fabrik på Classens metoder, men resultatet är icke kändt. Återstoden af den bearbetade sågspånen skulle skiljas från vätskan, torkas och antingen direkt användas såsom bränsle eller briketteras. Det synes ovisst, huruvida någon afsevärd vinst härvid uppkommer. Metoden har uppgifvits ge 12 liter alkokol pr 100 kg. torr sågspån. En metod af Roth uppgafs ge ända till 24 liter, men detta har heller icke bekräftat sig. Simonsen erhöll ett utbyte af 6 liter och uppgaf tillverkningspriset till 14 öre pr liter, men tyska spritproducenter sade sig tillverka billigare af potatis.[109]
Processens gång vid samtliga förslag är i korthet den, att sågspånen under uppvärmning, event. under tryck, behandlas med en syra, vanligen svafvelsyra, hvarvid en del af cellulosan öfverföres till glykos. Sedan därpå syran i lösningen blifvit neutraliserad med kalk, förjäses glykosen och alkoholen afdestilleras. Behandlingen af det skrymmande materialet med syra synes ställa sig ganska kostsam.
G. Ekström föreslår uti svenska pat. 24249 och tyska 193112 dubbel behandling med syra, nämligen först med koncentrerad syra vid vanlig temperatur, då acidcellulosa bildas, hvilken sedan vid kokning under tryck öfverföres till drufsocker.
Det är bekant, hurusom färsk och fuktig sågspån, om den lagras, undergår någon jäsningsprocess, som än ytterligare nedsätter dess redan förut låga bränslevärde. Hvilka jäsningsprodukter, som därvid bildas, är icke kändt. Lika litet vet man, hvilka gasformiga eller flyktiga produkter, som bildas, då den vanliga hussvampen utför sitt förstöringsverk på trävirket. Under gynnsamma omständigheter kan denna som bekant, på otroligt kort tid »förinta» en träbjälke, så att endast en handfull stoft återstår. Hvart har träsubstansen tagit vägen? Har det blifvit kolsyra och vatten af alltsammans? Undersökningar på dessa områden äro synnerligen önskvärda.
E. W. Tillberg föreslår[110] att ur garfämnehaltigt trä först extrahera garfämnet, därpå i samma extraktör under tryck behandla träet med en syra för utvinnande af ett glykoshaltigt extrakt, hvarur genom förjäsning alkohol kan utvinnas, och slutligen att enligt sulfit- eller sulfatmetoden ur återstoden framställa cellulosa.
Ett annat mångfrestadt problem med process analog den vid tillverkning af sprit af sågspån skall här kort beröras, fastän det icke har med träets produkter att göra. Detta problem är alkoholframställning af torf. Detsamma har på sista tiden i vårt land återupptagits af ingeniör Frestadius, hvilken med statsanslag utfört diverse försök. Nu senast har F. låtit den berömde engelska vetenskapsmannen prof. Ramsay i försöksskala profva sin metod och lär ha erhållit ett gynnsamt utlåtande.[111] Återstår nu alltså metodens genomförande i praktiken.