Både vid sågspån och torf gäller naturligtvis att med de enklaste manipulationer och med minsta mängd af syra erhålla största möjliga utbyte af glykos, samt att sedan ernå en möjligast fullständig förjäsning. Uti odlingen af kraftiga jästarter lära på senare tiden framsteg vara gjorda. Säkert är emellertid, att ännu ingen för storfabrikation fullmogen metod föreligger för framställning af alkohol vare sig af sågspån eller torf.
Papper och papp af torf har äfvenledes blifvit »uppfunnet» många gånger, men uppfinnarens entusiasm har alltid snart åter tystnat. »Utan fibrer intet papper» är en regel, som icke kan ändras, och cellulosan i torfven har — om den ens från början varit användbar — undergått en så stor förändring, att den blifvit absolut oduglig. Den till en mängd af några få procent i en del torfslag befintliga, ganska hållbara och t. o. m. spinnbara fibern kommer på grund af sin ringa mängd alls icke i fråga för papperstillverkning.
Af ofvan nämnda träets produkter tillverkas endast ett fåtal i vårt land och dock ha vi de allra bästa förutsättningar att just på detta område kunna konkurrera på världsmarknaden. Vi borde rätteligen icke blott mottaga uppfinningar från utlandet, utan äfven själfva gå i têten för denna utveckling och allt emellanåt erbjuda utlandet nya träets produkter. Det är att hoppas, att det blir så, och att vi i en snar framtid uttaga det tiodubbla värdet mot nu i våra skogar. Vid utarbetandet af sulfitcellulosametoden ha ett par svenskar, Ekman och Francke, verkat banbrytande.
Af det föregående må ingalunda dragas den slutsatsen, att träet under alla omständigheter bör förädlas till någon af de produkter, som representera ett högt värde pr m3 ved, ty dels lämpar sig icke hvarje vedslag för hvilken som helst af dessa produkter, dels inverka äfven en hel del andra omständigheter. I hvarje särskildt fall måste därför en med gedigen sakkunskap utarbetad kalkyl fälla utslaget. För torrskog och på en del platser äfven för andra vedslag torde sålunda t. ex. kolning med tillvaratagande af biprodukterna ännu länge förbli ett bra sätt för träets utnyttjande, i all synnerhet då träkolet ändock måste framställas.
Den organiska kemien har hittills marscherat fram från stenkolstjäran, hvarför skulle den icke kunna taga cellulosaluten till »operationsbas» för nästa stora framryckning? Detta organiska affall har kanske icke en sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa, men framtiden skall lära, om icke de, som finnas, äro värdefullare. På hvilka grupper af atomer och molekyler ur cellulosaaffallet, synteser kunna grundas, kan icke förutses, men om icke större atomkomplexer skulle kunna göras disponibla härför, så finge man väl till en början nöja sig med att »kila» eller »spränga» loss mindre stycken af »berget». Oxalsyran (se [sid. 120]) kunde ju bli ett sådant litet stycke att börja med. Densamma är en mycket reaktionskraftig kropp, som redan nu har en vidsträckt användning. Oxalsyran är en stark syra. Uppvärmes torrt koksalt med kristalliserad oxalsyra, så bortgår all saltsyran (Beilstein). Det är icke endast inom textilindustrien, oxalsyran användes, utan äfven vid industriell organisk syntes. Den är ett kraftigt reduktions- och kondensations-medel och tjänar ofta till att »smida ihop» andra molekyler. Om fenol upphettas med oxalsyra och svafvelsyra, så bildas trifenolkarbinol (aurin) samt myrsyra. Vid elektrolytisk reduktion äfvensom vid behandling med zink och svafvelsyra öfvergår oxalsyran till glykolsyra (som å sin sida vid reduktion ger ättiksyra). Vidare tjänar den till framställning af rosolsyra, difenylaminblått etc. Å [sidan 101] omnämnes, hurusom oxalsyran kan framställas af myrsyra, men man kan äfven omvändt, om ock med dåligt utbyte, få myrsyra af oxalsyra. Denna sönderfaller nämligen vid 120-130°, äfvensom i lösning vid närvaro af uranoxidsalter i solljus, i myrsyra, koloxid och kolsyra. Äfven myrsyra har stor användning vid organisk syntes, nämligen för anlagring af CO2 vid aromatiska kolväten. Lignin ger vid oxidation enligt Königs metod oxalsyra, myrsyra och ättiksyra. [112]
Men vore icke ett sådant söndersmulande af dessa omsorgsfullt uppförda träets molekyler rent af att »förvandla bröd till sten»? Det är därför att hoppas, att det rätt snart skall lyckas nyttiggöra denna organiska byggnad utan allt för stora förändringar.
Den organiska kemien har så småningom arbetat sig fram ur den oorganiska och det förnämsta byggnadsmaterialet har framgått ur mineralrikets stenkol. Men man förmådde icke taga i arbete de omfångsrika molekylerna uti detta utgångsmaterial, sådana de voro, utan underkastade dem en bearbetning af kemiens storslägga, hög temperatur. Ur den så erhållna krossmassan uppsamlade man sedan några lätthandterliga bitar och uppförde efter hand af dessa allt större och konstmässigare byggnader. Under tiden har man lärt sig handskas med allt större stycken, och när nu kemisten står inför ett molekylberg, sådant som cellulosaaffallet, så är han helt annorlunda rustad, än då han tog itu med stenkolet. Då måste han hålla sig med ena handen i den oorganiska kemien, men nu har han fasta och banade vägar på den organiska kemiens egen mark.
Här nedan sammanställes den empiriska formeln för hufvudbeståndsdelen i sulfitcellulosaluten med motsvarande formler för cellulosa och några andra växtkemiska individer, s. k. kolhydrater.