"Din man blir jag knappast", var Fritiofs svar, 29 "är man för mig själv, som min fader var. Ur silverskida flyg, Angurvadel, du får ej bida!"
I solen glänste den klinga blå, 30 och runorna lågade röda därpå. "Du Angurvadel, du är dock", sad' Fritiof, "av gammal adel.
Och vore det ej för högens fred, 31 på stället jag högge dig, svartekung, ned. Vill dock dig lära en ann' gång ej komma mitt svärd för nära."—
Så sagt, han klöv i ett hugg allen 32 kung Helges guldsköld, som hängde på gren. I två halvrundor han klang emot högen, det klang inunder.
"Väl träffat, min klinga! Ligg nu och dröm 33 om högre bedrifter; till dess förgöm de runolågor. Nu segla vi hem över mörkblå vågor."
V.
KUNG RING.
Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord, och kämpar 1 och skalder uppstego att lyssna till kungens ord, berömd i Nord; han var vis som gud Mimer och from som Balder.
Hans land var som lunden, där gudar bo, och vapnen komma 2 ej inom dess gröna, dess skuggiga ro, och gräsen gro fridlysta därstädes, och rosorna blomma.
Rättvisan satt ensam, båd' sträng och huld, på domarstolen, 3 och friden betalte vart år sin skuld, och kornets guld låg strött över landet och sken i solen.