Det var så glatt, det var så kärt, 8 när han sin första runa lärt. En kung var ej som han i ära; den runan fick han Ingborg lära.
Hur glättigt sam han i sin slup 9 med henne över mörkblå djup! Hur hjärtligt, när han seglen vänder, hon klappar i små vita händer!
Det fanns ej fågelbo så högt, 10 som han för henne ej besökt. Själv örnen, som i molnen gungar, blev plundrad båd' på ägg och ungar.
Det fanns ej bäck, hur strid han var, 11 varöver han ej Ingborg bar. Det är så skönt, när forsen larmar, att tryckas av små vita armar.
Den första blomma, våren fött, 12 det första smultron, som blev rött, det första ax, vars guld blev moget, dem bjöd han henne glatt och troget.—
Men barnets dagar flyga bort, 13 där står en yngling innan kort med eldig blick, som ber och hoppas, där står en mö med barm, som knoppas.
Ung Fritiof drog på jakt alltjämt; 14 den jakten skulle mången skrämt, ty utan spjut och utan klinga den djärve ville björnen tvinga.
Då kämpade de, bröst mot bröst, 15 och jägarn, segrande, fast klöst, med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det försaka?
Ty mannens mod är kvinnan kärt, 16 det starka är det sköna värt: de bägge passa för varannan, som hjälmen passar sig för pannan.
Men läste han i vinterkväll 17 vid eldsken ifrån spiselna häll en sång om strålande Valhalla, om gudar och gudinnor alla,