Stilla, präster med offerkniv, 13 bleka månskensförstar! Kunde gälla ert usla liv, ty min klinga törstar.
Vite Balder, styr din harm, 14 se ej på mig så mulen! Ringen, som du bär på arm, med förlov, han är stulen.
Ej för dig, så vitt jag vet, 15 smiddes han av Vaulunder. Våldet rånade, jungfrun grät, bort med de nidingsfunder!"—
Tappert drog han, men ring och arm 16 voro som grodda samman: när den lossnade, stöp av harm guden i offerflamman.
Hör! det knattrar, lågan slår 17 guldtand i tak och sparrar. Dödsblek Björn i porten står, Fritiof blygs, att han darrar.
"Öppna dörren, släpp folket ut! 18 Vakt ej mer jag behöver. Templet brinner, gjut vatten, gjut hela havet däröver!"
Nu från templet och ned till strand 19 knyts en kedja av händer, böljan vandrar från hand till hand, fräser mot svedda bränder.
Fritiof sitter som regnets gud 20 högt på bjälken och flödar, delar till alla sitt härskarbud, lugn bland de heta dödar.
Fåfängt! Elden tar överhand, 21 rökmoln virvla och välta, guldet droppar på glödhet sand, silverplåtarna smälta.
Allt förlorat! Ur halvbränd sal 22 eldröd hane sig svingar, sitter på takets ås och gal, flaxar med lösta vingar.