När dagen uppå fästet står, 28 världskungen med de gyllne hår, och livet rörs och mänskor vandra, då tänka de blott på varandra.
När natten uppå fästet står, 29 världsmodern med de mörka hår, och tystnad rår och stjärnor vandra, då drömma de blott om varandra.
"Du jord, som smyckar dig var vår 30 med blommor i ditt gröna hår, giv mig de skönsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira."
"Du hav, som satt din dunkla sal 31 med pärlor full i tusental, giv mig de skönaste, de bästa! Kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."
"Du knapp på Odens kungastol, 32 du världens öga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till sköld jag ville Fritiof giva."
"Du lykta i Allfaders hus, 33 du måne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig gärna till smycke åt min sköna tärna."—
Men Hilding sade: "Fosterson, 34 den älskog vänd din håg ifrån! Ej lika falla ödets lotter, den tärnan är kung Beles dotter.
Till Oden själv i stjärnklar sal 35 uppstiger hennes ättartal; du är blott Torstens son; giv vika! ty lika trives bäst med lika."
Men Fritiof log: "Mitt ättartal 36 går nedåt i de dödas dal. Nyss slog jag skogens kung så luden, hans anor ärvde jag med huden.
Friboren man ej vika vill, 37 ty världen hör den frie till. Vad lyckan bröt, kan hon försona, och hoppet bär en konungs krona.