Men dottern skurar hjälmen ren— 4 blank skall han bli— och rodnar, när hon skådar sen sin bild däri.
Sist tar han sköldens runda värn, 5 en sol i blod. Hell dig, du frie man av järn, du bonde god!
All landets ära växer ur 6 ditt fria bröst. I striden är du landets mur, i frid dess röst.
Så samlas de med sköldegny 7 och vapenbrak på öppet ting, ty himmelns sky är deras tak.
Men Fritiof står på tingets sten, 8 hos honom står den kungason, en liten en med guldgult hår.
Då går ett sorl kring bondelag: 9 "För liten är den kungsson, kan ej skipa lag, ej leda här."—
Men Fritiof lyfte pilten ung 10 på skölden opp: "I nordmän, här är eder kung och landets hopp.
Sen här den gamle Odens ätt 11 i bild så skön. På sköld han känner sig så lätt som fisk i sjön.
Jag svär att skydda rike hans 12 med svärd och stång och sätta faderns gyllne krans på son en gång.
Forsete, Balders höge son, 13 har hört min ed; och om jag viker därifrån, slå han mig ned!"—