"Välkommen hit, son Fritiof! Jag har väntat dig, ty kraften svärmar gärna vitt kring jord och hav, en bärsärk lik, som biter blek i sköldens rand, men trött och sansad vänder hon dock hem till slut. 75 Den starke Tor drog mången gång till Jotunheim, men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna, Utgårda-Loke sitter på sin tron ännu; det onda viker icke, själv en kraft, för kraft. En barnlek blott är fromhet, ej förent med kraft; 80 hon är som solens strålar uppå Ägirs barm, en löslig bild med vågen stigen eller sänkt, förutan tro och hållning, ty han har ej grund. Men kraft förutan fromhet tär ock bort sig själv, som svärdet tärs i högen: hon är livets rus, 85 men glömskans häger svävar över hornets brädd, och när den druckne vaknar, blygs han för sitt dåd. All styrka är från jorden, ifrån Ymers kropp; de vilda vattnen äro ådrorna däri, och hennes senor äro smidda utav malm. 90 Dock blir hon tom och öde, blir hon ofruktbar, tills solen, himmelns fromhet, skiner däruppå. Då grönskar gräs, då stickas blomstrens purpurduk, och djur och mänskor näras vid sin moders barm. 95 (sic!) Så är det ock med Askers barn. Två vikter har Allfader lagt i vågskåln för allt mänskligt liv, motvägande varandra, när den våg står rätt; och jordisk kraft och himmelsk fromhet heta de. Stark är väl Tor, o yngling, när han spänner hårt 100 sitt Megingjard utöver bergfast höft och slår. Vis är väl Oden, när i Urdas silvervåg han blickar ner, och fågeln kommer flygande till asars far med tidningar från världens rund. Dock bleknade de bägge, deras kronors glans 105 halvslocknade, när Balder, när den fromme föll, ty han var bandet uti Valhalls gudakrans. Då gulnade på tidens träd dess kronas prakt, och Nidhögg bet uppå dess rot, då lossades den gamla nattens krafter, Midgårdsormen slog 110 mot skyn sin ettersvällda stjärt, och Fenris röt, och Surturs eldsvärd ljungade från Muspelheim. Varthelst sen dess ditt öga blickar, striden går med härsköld genom skapelsen: i Valhall gal guldkammig hane, blodröd hane gal till strids 115 på jorden och inunder jord. Förut var frid ej blott i gudars salar men på jorden ock; frid var i mänskors som i höga gudars barm. Ty vad som sker här nere, det har redan skett i större mått där uppe: mänskligheten är 120 en ringa bild av Valhall; det är himmelns ljus, som speglar sig i Sagas runbeskrifna sköld. Vart hjärta har sin Balder. Minns du än den tid, då friden bodde i ditt bröst och livet var så glatt, så himmelskt stilla som sångfågelns dröm, 125 när sommarnattens vindar vagga hit och dit var sömnig blommas huvud och hans gröna säng? Då levde Balder ännu i din rena själ, du asason, du vandrande Valhallabild! För barnet är ej guden död, och Hela ger 130 igen sitt rov, så ofta som en mänska föds. Men jämte Balder växer i var mänsklig själ hans blinde broder, nattens Höder; ty allt ont föds blint, som björnens yngel föds, och natten är dess mantel, men det goda kläder sig i ljus. 135 Beställsamt träder Loke, frestarn fram alltjämt och styr den blindes mördarhand, och spjutet far i Valhalls kärlek, i den unge Balders bröst. Då vaknar hatet, våldet springer opp till rov, och hungrig stryker svärdets ulv kring berg och dal, 140 och drakar simma vilda över blodig våg. Ty som en kraftlös skugga sitter fromheten, en död ibland de döda, hos den bleka Hel, och i sin aska ligger Balders gudahus.— Så är de höga asars liv en förebild 145 till mänsklighetens lägre: bägge äro blott Allfaders stilla tankar, de förändras ej. Vad skett, vad ske skall, det vet Valas djupa sång. Den sång är tidens vaggsång, är dess drapa ock, Heimskringlas hävder gå på samma ton som den, 150 och mannen hör sin egen saga däruti. Förstån I ännu eller ej? spör Vala dig.— Du vill försonas. Vet du, vad försoning är? Se mig i ögat, yngling, och bliv icke blek! På jorden går försonarn kring och heter död. 155 All tid är från sin början grumlad evighet, allt jordiskt liv är avfall från Allfaders tron, försonas är att vända renad dit igen. De höga asar föllo själva; Ragnarök är asarnas försoningsdag, en blodig dag 160 på Vigrids hundramilaslätt: där falla de, ohämnade dock icke, ty det onda dör för evigt, men det fallna goda reser sig ur världsbålslågan, luttrat till ett högre liv. Väl faller stjärnekransen blek och vissnad ner 165 från himmelns tinning, väl försjunker jord i sjön; men skönare hon återföds och lyfter glad sitt blomsterkrönta huvud utur vågorna, och unga stjärnor vandra med gudomlig glans sin stilla gång utöver den nyskapade. 170 Men på de gröna kullar styrer Balder då nyfödda asar och en renad mänskoätt; och runetavlorna av guld, som tappats bort i tidens morgon, hittas uti gräset då på Idavallen av försonta Valhalls barn.— 175 Så är det fallna godas död dess eldprov blott, är dess försoning, födseln till ett bättre liv, som återflyger skärat dit, det kom ifrån, och leker skuldlöst som ett barn på faderns knä. Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om 180 gravhögen. Gimles gröna port, och lågt är allt, besmittat allt, som dväljes under stjärnorna.— Dock, även livet äger sin försoning ren, en ringare, den högres stilla förespel. Hon är som skaldens löpning på sin harpa, när 185 med konsterfarna fingrar han slår sången an och stämmer tonen, sakta prövande, till dess att handen griper väldigt uti strängens guld, och forntids stora minnen lockas ur sin grav, och Valhalls glans omstrålar de förtjustas syn. 190 Ty jorden är dock himmelns skugga, livet är förgården dock till Balderstemplet ovan skyn. Till asar blotar hopen, leder gångarn fram, guldsadlad, purpurbetslad, för att offras dem. Det är ett tecken, och dess mening djup, ty blod 195 är morgonrodnan till envar försoningsdag. Men tecknet är ej saken, det försonar ej: vad själv du brutit, gäldar ingen ann för dig. De döda sonas vid Allfaders gudabarm, den levandes försoning är i eget bröst. 200 Ett offer vet jag, som är gudarna mer kärt än rök av offerbollar, det är offret av ditt eget hjärtas vilda hat, din egen hämnd. Kan du ej döva deras klingor, kan du ej förlåta, yngling, vad vill du i Balders hus? 205 Vad mente du med templet, som du reste här? Med sten försonas Balder ej; försoning bor, här nere som där uppe, blott där friden bor. Försonas med din fiende och med dig själv, då är du ock försonad med ljuslockig gud!— 210 I Södern talas om en Balder, jungfruns son, sänd av Allfader att förklara runorna på nornors svarta sköldrand, outtydda än. Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd, och oskuld satt som duva på hans silverhjälm. 215 From levde han och lärde, dog han och förlät, och under fjärran palmer står hans grav i ljus. Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal, försmlälter hårda hjärtan, lägger hand i hand och bygger fridens rike på försonad jord. 220 Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock i mina bättre stunder har jag anat den: vart mänskligt hjärta anar den ibland som mitt. En gång, det vet jag, kommer hon och viftar lätt de vita duvovingar över Nordens berg. 225 Men ingen Nord är längre till för oss den dag, och eken susar över de förgätnas hög. I lyckligare släkten, I, som dricken då strålbägarn av det nya ljus, jag hälsar er! Väl eder, om det jagar bort var sky, som hängt 230 sitt våta täcke hittills över livets sol! Förakten likväl icke oss, som redligt sökt med oavvända ögon hennes gudaglans! En är Allfader, fastän fler hans sändebud.—
Du hatar Beles söner. Varför hatar du? 235 Åt sonen av en odalbonde ville de ej ge sin syster, ty hon är av Semings blod, den store Odenssonens; deras ättartal når upp till Valhalls troner, det ger stolthet in. Men börd är lycka, ej förtjänst, invänder du. 240 Av sin förtjänst, o yngling, blir ej mänskan stolt men endast av sin lycka; ty det bästa är dock goda gudars gåva. Är du själv ej stolt av dina hjältebragder, av din högre kraft? Gav du dig själv den kraften? Knöt ej Åsa-Tor 245 dig armens senor fasta såsom ekens gren? Är det ej gudens högre mod, som klappar glatt i sköldeborgen av ditt välvda bröst? Är ej det gudens blixt, som ljungar i ditt ögas brand? De höga nornor sjöngo vid din vagga ren 250 drottkvädet av din levnad; din förtjänst därav är större ej än kungasonens av sin börd. Fördöm ej andras stolthet, att ej din fördöms! Nu är kung Helge fallen."—Här bröt Fritiof av: Kung Helge fallen? När och var?"—"Du vet det själv: 255 så länge som du murat här, han var på tåg bland finnarna i fjällen. På en ödslig klint stod där ett gammalt tempel, vigt åt Jumala. Nu var det stängt och övergivet länge sen, men över porten ännu en vidunderlig 260 forntidabild av guden lutade till fall. Men ingen tordes nalkas, ty en sägen gick bland folket ifrån släkt till släkt, att vem som först besökte templet, skulle skåda Jumala. Det hörde Helge, och med blind förbittring drog 265 han uppå öde stigar emot hatad gud och ville störta templet. När han kom dit upp, var porten stängd och nyckeln rostad fast däri. Då grep han om dörrposterna och rystade de multna stammar; på en gång med rysligt brak 270 föll bilden ner och krossade uti sitt fall Valhallasonen, och så såg han Jumala. Ett bud i natt har bragt oss tidningen härom. Nu sitter Halvdan ensam på kung Beles stol; bjud honom handen, offra gudarna din hämnd! 275 Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans präst, till tecken, att du icke gäckat fridsäll gud. Förvägrar du det, då är templet fåfängt byggt, och fåfängt har jag talat."—
Nu steg Halvdan in 280 utöver koppartröskeln, och med oviss blick han stod på avstånd från den fruktade och teg. Då knäppte Fritiof brynjohataren från länd, mot altaret han stödde sköldens gyllne rund och trädde obeväpnad till sin ovän fram. 285 "I denna strid", så talte han med vänlig röst, "är ädlast den, som bjuder först sin hand till frid." Då rodnade kung Halvdan, drog stålhandsken av, och länge skilda händer slogo nu ihop, ett kraftigt handslag, trofast såsom fjällens grund. 290 Förbannelsen upplöste gubben då, som låg utöver varg i veum, över biltog man. Och som den löstes, insteg plötsligt Ingeborg, brudsmyckad, hermlinsmantlad, utav tärnor följd, som månen följts av stjärnorna på himmelns valv. 295 Med tårar i de sköna ögonen hon föll intill sin broders hjärta, men han lade rörd den kära systern intill Fritiofs trogna bröst. Och över gudens altar räckte hon sin hand åt barndomsvännen, åt sitt hjärtas älskade.