Men efter dem kom Fritiof i mantel blå, 7 ett huvud var han högre än bägge två. Han stod emellan brödren, som dag står mogen emellan rosig morgon och natt i skogen.
"I söner", sade kungen, "min sol går ned. 8 I endräkt styren riket, i brödrafred! Ty endräkt håller samman: hon är som ringen på lansen; den förutan hans kraft är ingen.
Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port 9 och friden blomstra inom å hägnad ort! Till skygd blev svärdet givet men ej till skada, och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.
Sitt eget land förtrycker dåraktig man, 10 ty kungen kan allenast vad folket kan. Grönlummig krona vissnar, så snart som märgen i stammen är förtorkad på nakna bergen.
På pelarstoder fyra står himlens rund, 11 men tronen vilar endast på lagens grund. När våld på tinget dömer, står ofärd nära; men rätt är landets fromma och kungens ära.
Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal, 12 men ej som snäckan dväljes i slutet skal. Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar, så långt som tanke flyger, bo höge gudar.
Nog svika lungans tecken i offrad falk, 13 och flärd är mången runa, som skärs på balk; men redligt hjärta, Helge, och friskt tillika, skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.
Var icke hård, kung Helge, men endast fast! 14 Det svärd, som bitar skarpast, är böjligast. Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden, och vårdag bringar mera än vinterkölden.
En man förutan vänner, om än så stark, 15 dör hän, som stam i öken med skalad bark. Men vänsäll man han trives som träd i lunden, där bäcken vattnar roten och storm är bunden.
Yvs ej af fädrens ära! envar har dock blott sin; 16 kan du ej spänna bågen, är han ej din. Vad vill du med det värde, som är begravet? Stark ström med egna vågor går genom havet.