Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund. Men det var ingen brådska nu minsann!
»Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det i alla fall, ödmjukt och stilla.
»Var kommer du ifrån?»
»Stockholm.»
Det stod också på passet, men han tyckte väl jag såg misstänkt ut, så han skulle försöka komma på mig med tvetalan. Eller det kanske kom sig av, att jag i min dårskap, reste med kabinettspass och inte, som de andra, med små blå passböcker.
»Vart ska du hän i Amerika?» fortsatte han med grälsjuk röst.
»Först ska jag stanna några dar i New York och sen resa vidare till släktingar i Minnesota.»
»Var lever di?»
»Ledsamt nog har jag inte adressen på mig till dem. Den har av misstag kommit i den stora kofferten, som står i bagagerummet. Men om jag får gå dit ska jag lämna den om ett ögonblick.»