Jag upprepade tåligt mina skäl. Han hörde på, petade sig under tiden i tänderna med ett oerhört smutsigt pekfinger och såg uttråkad ut.
»Vem ska du hälsa på i New York?» kom det sedan.
»En god vän, som har bjudit mig till sitt hem. Han heter ...» Och så uppgav jag namnet på en man, som är mycket känd i Amerika och även i Sverige för allt det arbete han nedlagt på att försöka föra Sverige och Amerika samman.
»Du har väl hans adress i den stora trunken också, förstås?»
Detta med ett obeskrivligt infamt leende. Herre min skapare, om jag fått ge honom en örfil ändå! I stället plockade jag upp adressen ur väskan och lämnade honom den. Han tittade inte på den en gång, utan såg på sitt pekfinger en stund, innan han fortsatte:
»Var träffade du den herrn?»
»I Sverige.»
»Va gjorde han i Sverige?»
»Det frågade jag honom inte om. Han var väl där för att se på landet.»
»Much fine he saw I guess!» mumlade han för sig själv och hånflinade.