»Vad sa ni?» frågade jag ursinnig.
»Det var inget, som angår dej. Har du pengar?»
»Var så god och räkna!» sa jag och bredde ut min samlade förmögenhet, som i någon mån översteg de stipulerade 50 dollars man måste ha vid landstigningen.
»Du har fått så mycke pengar av den där fina herrn, kan jag tro?»
»Jag tror inte det angår er, var jag fått dem ifrån», svarade jag, för nu var jag så ursinnig, att intet kunde hindra mig att vara oförskämd igen.
»Du är morsk du! Men vi ska nog ta stärkelsen ur dej på Ellis Island. Vad har du för yrke? Du var väl piga hemma, kan jag tro?»
»Jag har verkligen varit det en gång», svarade jag duvolikt, för det var ju sant.
»Har varit! Ja, du är väl än, om inte jag ser fel. Ye bet ja har sitt många ve den här desken.»
»Har ni varit lika utsökt älskvärd mot alla, så är det nog ingen som glömmer er.»
Han såg lite fundersam ut ett slag, som om han inte riktigt visste hur han skulle ta det där, sen fortsatte han, ignorerande min lilla innerligt menade artighet: