Nu reser jag till främmad’ land,
och du får stanna kvar ...
Det började i Köpenhamn på Skandinavien-Amerikalinjens kontor nere vid hamnen. Där var första stationen på resan över havet, och alla tredjeklasspassagerare voro beordrade att infinna sig för läkarbesiktning dagen före båtens avgång. Och där sutto och stodo vi i långa rader, i väntan på vår tur att få försvinna bakom en mystisk skärm i ändan på den långa, stenlagda salen. På andra sidan den vaccinerades det, och män och kvinnor trängde sig in där i kamratlig blandning. Det var ett liv, ska jag säga! Ungar skreko och kvinnfolk svimmade – inte för att det lilla vaccineringssticket gjorde det minsta ont, men i alla fall. För ordnings skull bara! Somliga, gamla vana Amerikafarare, skyndade sig att klämma ut vaccinen så fort de kommo lite i skymundan och rådde vänligt och viskande oss stackars »greenhorns» att göra detsamma. Men den lilla rispan vi fingo kunde då inte vara så farlig, det blödde inte om den en gång, så jag lät min vara som den var och fick ett kort med mitt vaccineringsstämplade namn, och trodde att allt var klart för dagen.
Men det var det visst inte.
När äntligen alla hade dykt in bakom skärmen och kommit ut igen, så fingo vi order att ställa upp oss i en lång rad utanför en stängd dörr och vänta på nästa nummer i programmet. Och där stodo vi och hängde och betraktade varann litet i smyg och försökte se ut, som om vi varit med om det här otaliga gånger förut. Om jag kunde begripa varför man alltid skall vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man ändå känner sig så! Och alla vet, att man är det.
Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men runt omkring mig surrade det av prat. Somliga talade engelska och bevisade därmed tydligt och klart sin enorma överlägsenhet, somliga danska, somliga svenska, och somliga – några svartmuskiga ena – blabbrade något obegripligt, okristet språk, som inte liknade nånting. Somliga pratade med högan röst och skrattade, så det rungade, för att visa hur fullständigt oberörda och muntra de kände sig, andra mumlade, och en del till och med viskade. Men alla höllo de sina stämplade kort hårt i nypan och läste frånvarande om och om igen vad där stod tryckt. Själv hade jag till närmaste granne en riktig gammal viking – en storvuxen, vithårig karl, med bredbrättad cowboyhatt på nacken och den mest vidunderliga halsduk, knuten på det mest vidunderliga sätt under en nedvikt celluloidkrage. Hans ansikte var ett enda brett leende, och hans röst var stark såsom åskans, när han på ursmåländska förkunnade för en bekant, som stod lite längre bort i ledet, att han hadde »gått öve nittan gånga å kanske sulle gå nittan te», att han bodde i Texas och hade en apelsinfarm i Californien, å att nu jädrar ...
Men just där öppnades dörren, och som jag stod bland de första, så måste jag tyvärr gå in, innan jag fick veta vad han nu jädrar skulle göra. Dock gick jag med relativt lugn, för vi skulle ju med samma båt, så där fanns möjligheter att få höra fortsättningen en annan gång.
Och så stannade vi framför en annan dörr genom vilken bara en efter en släpptes in. Jag undrade varför alla de tre, som voro före mig, kommo ut med så röda ansikten, vari ett uttryck av skratt blandade sig med en viss lite generad och förargad uppsyn. Men när jag själv släpptes in i det lilla trånga båset och fick undergå min examinering, så begrep jag dem så väl. Där stod en ung, högst allvarlig läkare, och det första han sa var:
»Vil Di ta Hatten Deres av!»
Och när denna enkla befallning blivit åtlydd, högg han ivrigt tag i mitt huvud och synade det noga. Han hade inte förstoringsglas, men han hade glasögon, och mig föreföll det, som om han ämnade ta upp konkurrensen med vår Herre och räkna mina huvudhår – så länge och så intensivt gick han igenom dem. Det verkade som om han tänkte: