»Mej lurar du inte – jag ska nog hitta dom!»

Men när han trots aktningsvärda ansträngningar inget misstänkt fann, lämnade han motvilligt huvudet åt sitt öde och ägnade sig åt resten av min person. Han hittade ingenting där heller, och med en otålig suck tog han mitt kort, tryckte en ny stämpel på det, vinkade med handen till tecken att audiensen var slut och lät mig gå – med ett mycket rött ansikte, där skrattlust kämpade med förargelsen och en känsla av förödmjukelse. Det är inte så roligt att vara emigrant alla gånger!

Dagen därpå, innan båten gick, var det en läkarsyn till. Men då vrängde de bara ut och in på ögonen på en och tittade länge och noggrant i händerna, som om de velat läsa de ovissa öden man gick till mötes, undersökte tandköttet och lät en gå med en stämpel på kortet. Och som man redan vid inköpet av biljetten hade fått skriva sitt livs historia på ett plakat innehållande de mest insinuanta frågor, som skulle besvaras, så ansågs man värdig och färdig att bestiga den stora svarta jätten, som låg vid kajen, bolmande och gnisslande och tjutande med skorstenar och vinschar och ankarspel.

Det var ett stim därute! Hela kajen var packad med barnvagnar och människor och väskor – koffertar singlade i luften ovanför ens huvud och svängdes med ängslig fart på vinscharnas armar från bagageskjul till lastrum, luften var full av slammer och skrik och röster, som försökte överrösta larmet. Vid emigranternas landgång var det värst. Folk trängde sig av och på utan ett spår av hänsyn till varann – och vem skulle haft tid till det, när avresans ögonblick var så nära, när en sista kyss, en sista omfamning, ett sista viskat ord kunde bero på, att man hade armbågar starka nog att tränga sig fram med. Jag stod tätt vid relingen uppe på emigranternas däck och såg på dem alla nere på kajen. Somliga gräto och somliga skrattade, och somliga gjorde båda delarna. Alla hade blommor, och musiken ombord skrällde fram alla möjliga nationalhymner. Och regnet öste ned.

Så ringde en klocka, hjärtlöst varnande dem som skulle ombord, att tiden var inne för avfärd. Å! – de sista hårda famntagen, de sista brutna orden, de sista stammande förmaningarna om att inte sörja, inte vara orolig. Ånej – det är inte mycken glädje och skratt, när färden bär så långt fjärran, till en främmande värld, mot en okänd framtid! Inte för den som stannar kvar, och inte för den som reser heller.

Så kastades förtöjningarna loss, tre signaler från ångvisslan, och sakta, sakta lämnade vi kajen. Musiken spelade och några försökte hurra. Men det gick inte riktigt, det blev bara lite hest skrik. Vi trängdes och skuffades på mellandäck – alla ville fram till relingen och se, så länge det ännu syntes en skymt av ett älskat ansikte. Och alla viftade. Somliga torkade tårarna med handen för att ha näsduken fri att vinka med, andra snöto sig i fingrarna av samma orsak, och en del bara stodo stilla utan att en min rördes i deras ansikten, bara sågo rätt ut i luften med fundersam och sorgsen blick, de brydde sig inte ens om att knuffa sig fram till relingen. De hade väl gått igenom allt detta, som nu utspelades framför dem, på någon liten järnvägsstation i hemsocknen – de hade det värsta undan, om också minnet satt där och värkte. I deras knapphål och kappor funnos halvvissnade blommor kvar, och händerna, som hårt höllo om väskor och kappsäckar darrade lite. Åja, de hade nog gått igenom sitt.

Mindre och mindre blevo människorna på kajen, mer och mer flöto de ihop till ett virrvarr, och snart syntes bara ett fladder av små vita prickar, som rörde sig upp och ner. Sen dolde regnet alltsammans. Men vi stodo kvar uppe på däck ändå. Det var som om ingen kände regnet fastän det öste ned, som om ingen märkt eller tänkt på något annat än det land, som försvann därborta. Jag tänkte på alla dem, som nu vände åter från det sista avskedet – vände hem från kajen i det kalla majregnet med gråten i strupen och förtvivlan i hjärtat. Och jag mindes en gammal sjömanssång:

Nu reser jag till främmad’ land,

och du får stanna kvar ...

*