En klocka började ringa hastigt och gällt och löste oss ur den dystra förtrollningen. Vitrockade uppassare döko upp på däck och annonserade:
»Middaen er servert!»
En flock hungriga vargar kunde inte snabbare ha kastat sig utför trappan som ledde ned till matsalar och hytter än vi gjorde, och snart var första målet ombord i full gång. Maten var bra, och stämningen höjdes betydligt allteftersom brännvin och öl, serverat åt manfolken vid baren, hann göra verkan. Och när sen solen började titta fram, och havet ännu så länge milt och förrädiskt log med små kluckande insjövågor, så ströks tårarna bort på allvar, och man började så smått att bekanta sig. Det var inte många passagerare denna resan – mellan två- och trehundra emigranter – av vilka de flesta naturligtvis voro danskar. Men där fanns också en femton, tjugu svenskar från södra Sverige och, sedan vi anlöpt Kristiania, även en del norrmän. Dessutom tre ryska, ytterligt barnrika och sjösjuka familjer, och en gammal armenisk präst med hustru och spädbarn. Förresten var det fullt med barn ombord, både såna som kunde gå och inte gå, men alla kunde de skrika, och alltid var det någon, som höll låten gående under alla dygnets timmar.
De första dagarna efter det vi lämnat Kristiania skola aldrig gå ur mitt minne. Det var som en mardröm alltsammans. Att stanna under däck var omöjligt. Vinglade man en korridor fram slant foten i obeskrivliga ting, och gick man in i sin hytt kom man inte från eländet ändå. Visserligen hade jag, som många andra, den lyckan att vara ensam i en hytt för två, på grund av det ringa antalet passagerare, men dörren gick inte att låsa, och väggarna slutade högt ovanför golvet och långt nedanför taket, så vart enda ljud hördes. Hela luften darrade av vrål och stank från sjösjuka människor. Mitt upp i alltsammans var det en norsk pojke som spelade fiol, eller kved fiol, eller vad jag skall kalla det för. Men kvalfullare musik har jag aldrig hört i hela mitt liv. Han kunde två stycken: »Marseljäsen» och »Ja vi elsker». Av dessa två tycktes han föredra Marseljäsen, som han spelade obegripligt falskt och i en säregen polkatakt. Han kunde spela den tio, femton gånger i sträck, så tog han »Ja vi elsker» ett tag, för ombytes skull, och så Marseljäsen igen. Oh! Och mellan tonerna kunde jag höra en stackars liten barnunge som skrek i ett: Mammalilla, mammalilla, mammalilla!
Jag flydde mestadels ut på däck. Men som det var så bittert kallt, så regnigt och stormigt, att man inte kunde vara ute långa stunder i sträck, blev det ofta att krypa in i den lilla röksalongen, där luften stod tjock så man kunde skära den med knivar, och golvet var vått och halt av tobakssaft. Där tuggades snus och tobak, nämligen, och röktes pipa, cigarretter och verkliga »bjudcegarer» med den rätta kraftiga arom, där spelades kort och berättades Amerikahistorier, där spelades munspel och mandolin, där sjöngs det och där flirtades det. Ja, den salongen! Jag kan se den, när jag vill, med sina långa soffor och de två borden framför, som det alltid var ett fasligt liv om, för bord måste man ju ha om man skulle spela kort, och nere i matsalen fick man inte röka om man också fick sitta där mellan målen. Så där vid borden sutto karlarna bänkade, och längs utmed sofforna kröpo kvinnfolken ihop – när de blevo så pass, att de kunde kravla sig upp ur kojerna. Mitt i rummet kom trappan från underdäck upp, och alla som ville ut på däck måste gå genom röksalongen, så där stod ett ständigt iskallt drag. Men det gjorde inte så mycket – det var i alla fall friskare luft än där nere, och man hörde inte jämmerskriken upp.
Av svenskarna ombord hade de flesta varit i Amerika förut och reste nu tillbaka efter några månaders besök hemma, men där fanns också en del sällsynt lite beresta individer. Till och med en som varken åkt på tåg, spårvagn, bil eller båt i hela sitt tjuguåriga liv. Och så var där en gammal smålänning på sjuttiofyra år, som nu skulle resa över till en gift dotter därute.
»Ja har inte sett henni på tjuje år, men hon hete Hulda Nelsen å sa bo nära te Nyörk. Å hennas man ä plumbe, skriver hon, va dä nu ä, å di har egen attemobil, så han ä noj rike.»
En svenskamerikan, som stod bredvid, talade om att »plumber» betyder en, som lägger vattenledningsrör och sånt, vilket gjorde gubben verkligt misslynt.
»Dä kunde hon la skrevet då!» sa han. »Ja trodde dä va nåt redit fint.»
Och därmed lunkade han ner i sin hytt med den styva skärmmössan förargat puffad bakåt på huvudet. Sen såg jag honom inte mer på hela resan förrän den näst sista dagen, då rullningen lagt sig och havet låg solblankt och stilla. Då var han blek och darrhänt och illa medfaren, stackars gamlingen, och när jag frågade: hur ä de me er, farbror? svarade han med svag röst: