Det vill säga – han sa ett annat ord, som är mera småländskt och mera expressivt, och han såg så jämmerligt eländig ut, att det skar en i hjärtat. Hela resan hade han legat sjuk, ingenting kunnat äta och ingenting dricka, och det var väl fråga värt, sade doktorn, om han skulle kunna komma över den persen och bli frisk igen. Det är stor risk att ta gamla människor över – om de också tåla sjön, så brukar klimatet därute snart släcka livsgnistan hos dem.
Vi hade en vansinnig ombord också – en polack tror jag det var, som måste vaktas dag och natt. Han hade rest hem till sitt gamla land för att hämta ett arv han fått, och hade hunnit så långt som till Köpenhamn på hemväg, då han troligen råkat ut för bondfångare, som gett honom något otyg. Polisen fann honom redlös, och allt vad han hade i fickorna var sina amerikanska medborgarpapper. När han kom till sans igen var han sinnesförvirrad och hade fullständigt förlorat minnet. Nu fördes han hem till staterna, utan arv och utan minne och utan förstånd. – Så många stackars människor det finns.
Mest synd var det nog ändå om de ryska emigranterna. De voro så hjälplöst överlämnade åt sig själva, och så sjuka hela tiden. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen lågo de hopkrupna på förluckans presenning – om det stormade så det ven eller regnade så det öste ned – nog sutto de där stilla och tåliga, inhöljda i schalar och filtar. Jag såg dem aldrig gå ned till måltiderna, och det enda de förtärde på hela resan var svart bröd, som de doppade i salt, vitlök och vatten. De, som orkade, kravlade nedför trapporna till matsalen och hämtade dessa enkla förfriskningar, saltet slogs ut på den smutsiga grå presenningen, och så sutto de runt om i ring och åto. Sen kröpo de ihop igen som en skock skrämda djur och domnade av tills nästa ringning till skaffning ljöd. Inte ett ord kunde de tala mer än ryska och lite rådbråkad tyska, och de andra emigranterna skydde dem som om de varit pestsmittade. Varför kunde jag aldrig riktigt få reda på. Tåliga och tysta sutto de där på sin lucka och gjorde ingen människa förnär, men talade man med dem eller visade dem allra minsta lilla vänlighet, lyste deras ansikten upp i glädje och tacksamhet. Alla hade de släkt och vänner att resa till, och alla skulle de bli mötta i New York vid framkomsten, så de hyste egentligen inte någon oro för framtiden. Men ack, så sjuka de voro.
Hur det var så började de andra passagerarna att krya till sig så småningom, och när solen någon enda gång tittade fram kröpo de fram ur sina mörka kajutor och lägrade sig på luckor och golv. Inte en kväll gick förbi utan att det dansades på mellandäck. I regn och storm och stänkande skum – nog började handklaveret att drilla och locka, och där gick både vals och step och jazz. Ibland slungades alla de dansande i en hög nere vid relingen vid en alltför vårdslös krängning av båten, men det var ingen som fäste sig vid det. Dansade man omkull på det våta och hala däcket, så var det lika roligt för det – det var bara att kravla sig upp igen. Och så gick dansen som förr. I lugna kvällar lyste marelden och stjärnorna i kapp med de strålande ljusen från första och andra klassens däck – vi hade inte så mycket som en lykta en gång på vårt enkla område, och inte frågade vi efter det heller. Det var mest som att dansa hemma på en loge. Spelmannen var en svensk pojke, och varenda melodi, med drillar och krusiduller och bergfast takt kunde vi alla hemifrån. Man såg bara de dansandes silhuetter mot himlens stjärnor. Pojkar, som voro för blyga att bjuda upp de fåtaliga damerna snurrade dödstyst och högtidligt runt med varann, precis som på en loge. De flesta hade ingen krage, bara skjortlinningen blänkte vit i västöppningen och alla duade varann. Det var aldrig tal om annat. Danskar och norrmän och svenskar lika. Va heter du? Va kommer du ifrån? Vart ska du hän?
Efter några dagar visste vi så mycket om varann som vi nånsin kunde vilja ha reda på. Vi visste vart var och en skulle, var han hade varit förut, om han var förlovad eller gift eller skulle gifta sig eller änkling eller frånskild. Allting berättades och togs emot med intresse, och samma förtroenden väntades tillbaka. Värst var det för svenskar och danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska, men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd under ömsesidiga försök att tala varandras språk, att det ofta slutade med att de inte själva ens begrepo vad de ville ha sagt. Det var ett skratt och ett stim och ett humör så glänsande på alla kanter, att det var en ren fröjd att vara med. Ibland, när vi tittade upp, kunde vi se första och andra klasspassagerarna stå och hänga vid relingen på sitt däck, och det såg nästan ut, som om de inte alls hade så roligt som vi trots all finessen däruppe. Vilket vi också fingo bekräftat, när två andraklasspojkar en kväll i skymningen listade sig ner till oss, för att få en sväng efter handklaver. Men det skulle de aldrig ha gjort – våra pojkar gillade inte, att några utomstående kom och försökte vara viktiga och dansa med deras flickor, så det blev slagsmål av innan det stod länge på, och andraklassarna fingo hastigt och lustigt bege sig hem till sitt igen.
Det spelades en hel del kort, mest poker, vilket ädla spel naturligtvis endast var känt av dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan anledning befanns jag värdig att införlivas med pokerlaget, och roligare kunde jag inte få. Det var en fest att höra och se dem. De sutto där, allvarliga, högtidliga, och klämde ihop korten så hårt i nypan som om det varit rena guldet de höllo i. Och försiktigt, som om det gällt brottsliga dokument, beskådade de vad de fått i givningen. Ingalunda så, att de bredde ut alla fem korten som en solfjäder – nej då. De höllo dem i rad på längden och lät det ena skjuta över det andra just så mycket, att de kunde urskilja siffran och färgbeteckningen i vänstra, översta hörnet. Efter hand antogo deras hederliga ansikten de mest knipsluga och hemlighetsfulla miner, och så börjades knivkastningen! Potten sattes, nya kort begärdes, och långsamt tog höjningen av insatserna vid. Tio öre var maximum, så summorna blevo ej svindlande, men spänningen var lika stor för det. I täta kretsar stodo åskådare runtom, och efter varje spels slut blev det ett ändlöst diskuterande och skrattande och rådgörande – så gavs det igen och allt blev dödstyst. Hela dagen likadant, bara avbrutet av måltiderna. Men så gick tiden fort också.
Måltiderna, ja! Jag var placerad vid ett bord med uteslutande svensk-amerikaner, och vid min högra sida hade jag en bondpojke från Småland. Han såg så obeskrivligt äktsmåländsk och lantlig ut, och tuggade så mycket snus, att jag aldrig ett ögonblick trodde han hade varit utom sin hemsockens gränser förr. Men en dag bröt han sin tystnad och talade till mig, och rätt vad det var så skrattade han, och då såg jag ett par skinande guldtänder och blev alls inte förvånad, när han berättade att han varit i tio år därute och nu varit hemma på besök i två. Han var ett fynd, Elof, och när han kom i gång att berätta, så hade man roligt en stund. Det vill säga – han menade inte alls att det skulle vara roligt, men hans sävliga mål och hans ordvändningar voro oemotståndliga. Och aldrig blev han ond när man skrattade heller. Han bara grinade med lite förbryllad min och gick på med historierna. En gång – en söndagsmiddag – kom jag en stund efter de andra till bordet och fann Elof redan i färd med efterrätten, nån sorts mannagrynspudding. Söndagen till ära var det tre rätter mat och lyxtilldelning i form av en porslinsmugg, innehållande en obeskrivlig porter, vid varje kuvert. Utan kolsyra, och besk och besynnerlig. Jag smakade på min och fnös till av obehag, och så vände jag mig till Elof för att delge honom min privata mening om drickat. Döm om min häpnad, när jag ser honom hälla innehållet i muggen över puddingen och sen äta det hela med något förvirrad uppsyn.
»Men Elof!» sa jag. »Ä du galen? Slår du porter på puddingen.»
Elof tittade upp och såg lättad ut: