»Påte!» sa han. »Ä du säke? Ja töckte väl ja att dä va en jäddra dåli sås!»
Annars var maten storartat bra, om också med något konstig sammansättning för en svensk. Att få dillkött klockan åtta på morgonen till frukost är ju en ganska kraftig början på dagen, och att sedan till middag klockan tolv få ärter och fläsk och ovanpå det oxstek är en värdig fortsättning – klockan halvfyra kaffe med massor av färskt vetebröd och klockan halvåtta kvällsmat med rikligt smörgåsbord och en stadig varmrätt. Inte behövde man svälta.
Klockan tio skulle allt vara tyst och alla i sina hytter, och sen var det inget annat att göra än sova. Till klockan halv fem eller fem på morgonen, då uppassaren trädde in och – skurade! Ja, just skurade, så det flöt vatten på det bara trägolvet. Låsa in sig kunde man ju inte, eftersom det varken fanns nycklar eller reglar – det får det aldrig finnas i tredje klass, det fanns inte ens i badrummet – och där stövlade han omkring och slängde med ens väskor och sin egen hink, så de döda kunde ha vaknat. När han lyckligt och väl blött ned allt så mycket som möjligt, bangade han igen dörren så det hördes över hela båten, och så flåsade han in i nästa hytt. Han var väldigt tjock och stönade och pustade som en flodhäst, där han skvalpade om med vatten och borste och svabb. Sen fick man ligga där i den sura skurlukten tills första signalen gick kl. halv åtta, då golvet hade torkat upp så pass att man kunde gå där, om man undvek de värsta sjöarna. Så nog hölls det rent på den båten alltid! Och lakan byttes en gång under de tolv dagar vi voro ombord.
Många hade rest hem på Drottningholm och Stockholm och tyckte ju förstås mer om dem. Men det kan ha varit fosterländska känslor, som rörde sig – jag vet inte. Alla, som »gått över», voro väldiga kaxar och jämförde olika »linor».
»Se förra gången då åkte ja him pau Fredrik vill!» sa en blekingspojke. »Dä samma lina sum den härna, men han va möcke störr! Den sulle du gått pau i stället.» – »Fredrik vill?» frågade jag oförstående. – »Ja ella Fredrik åttonne hete han också, men himma hos vårt sau saje di Fredrik vill, å dä gör di fleste. För si dä stavas ju Fredrik vill.»
Fredrik VIII! Oh, svenska folk!!
Ju närmre vi kommo land, dess nervösare blevo alla vi »greenhorns». Det var Ellis Island och interneringen där, som oroade oss, och vi fingo också till livs en del historier därifrån, som ingalunda gjorde oss lugnare, men som vi dock i våra hjärtan trodde vara lögn. Åtminstone det mesta! Om emigranter, som inte fick gå i land av mystiska anledningar, utan skickades hem igen på samma båt, om giftermål, som folk blivit tvingade att ingå, bara för att de varit mycket tillsammans på resan, om kroppsvisitationer och undersökningar och oerhörda böter för saker i packningen, som inte fick föras in. Gud, vad de smällde i oss! Till slut blevo historierna så otroliga, att vi nekade att tro ett enda ord. Stackare vi! För några av oss blev det minsann allvar nog, och inte glömmer vi så lätt Ellis Island.
En kväll i skymningen ångade vi långsamt in i New Yorks hamn, med flygande fanor och skrällande mässingsorkester. Det var den 30 maj, nogare bestämt, dagen före »decorationday», en av Amerikas största högtider, och alltså helgdag. Så vi hade den tämligen sorgliga utsikten, att vi hela dagen därpå måste ligga stilla ombord och ej alls fingo gå i land. Ellis Island hade också ledigt, se!
Strax efter oss gled »Drottningholm» in i hamnen, och den hade ändå gått från Sverige mer än ett dygn senare än vi lämnade Kristiania. Våra svenska anleten grinade brett och stolt åt danskarna, och flickan från Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd, att hon ögonblickligen tog upp »Du gamla, du friska». Hon lär sig aldrig, att det heter »fria» numera.
Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men skyskraporna gjorde större succés, det måste i sanningens namn erkännas, fast inte så stor den heller! En skånska, som stod bredvid mig, sade med en röst, där häpnad blandades med en viss överlägsenhet: