»Jaa! Di va steora au grömma au rälia nock, au hadde en inte sett di pau beiogrraf, sau trodde en natorlit att da va löjn.»
Det var vad skyskraporna voro värda! När sen de av våra reskamrater, som voro amerikanska medborgare, stolt tågade i land, och första och andra klass likaså, så hade vi inget annat att göra än att gå ned och koja. Över våra huvuden lyste inga himmelens stjärnor längre – bara darrande ljusskyltar, som rekommenderade Liptons te, cocoa och coffee. Fiskers utsökta nåt annat vad det var, och långt, långt bort i fjärran strålade Coney Islands sagotorn.
ELLIS ISLAND.
I, som här inträden ...
Hela den följande dagen måste vi som fångar vanka omkring på båten. Hamnen låg öde och tom – bara då och då kretsade ett spionageaeroplan från tullen över våra huvuden, och det var så brännande hett och vindlöst överallt, att vi flämtade efter andan. Den enda, men verkligt stora glädje vi hade, var, att vi fick tillåtelse vistas på första och andra klassens promenaddäck och vräka oss i bekväma stolar och känna oss förmögna. På kvällen hade vi vår sista dans till musik av båtens mässingsorkester, och vi kände oss ju nobla, fast dragspelet var tusen gånger bättre att dansa efter.
Och så kojade vi för sista gången ombord i en hetta så kvävande, att det var en ansträngning att dra andan – under hela resan hade det annars varit så kallt, att man nätt och jämt kunnat bärga sig med två par dubbla filtar på natten. Så mycket sova blev det just inte av, och klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den evinnerliga skurningen, utan av gongongen ombord. Frukost halv sju, och sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket.
I långa rader stodo vi bakom våra öppnade kappsäckar, i tålig väntan på att tullmännen skulle komma och syna vår enkla packning, och nog märktes det på somliga av passagerarna, att de inte voro så alldeles fria från skuldbelastat samvete, när de tänkte på vad de hade med sig. De plockade och smusslade och flyttade, och kastade då och då ängsliga blickar omkring sig för att se, om någon lade märke till vad de hade för sig. Och så kom till slut en galonerad tjänsteman och vände upp och ned på allting, när det föll honom in. Ibland bara lyfte han lite vårdslöst på översta lagret, gjorde en underbar hieroglyf med en kritstump på väsklocket och gick vidare. Men rätt vad det var, och utan minsta spår till barmhärtighet eller anledning, vräkte han upp allt, som låg i en omsorgsfullt packad koffert. Ut på det smutsiga golvet flög de mest underliga saker, som jag inte kunde begripa, att en vettig människa ens kunnat tänka på att föra med sig över havet – rörande, opraktiska, omöjliga föremål: oljetryck i ramar, snäckskrin och speglar, fotogenlampor med fantastiska oljehus, mässingsljusstakar, broderade kuddar, helt säkert stoppade med fjäder från hemgårdens höns. Det var nästan omöjligt att hålla tårarna tillbaka, när man såg det ligga spritt på golvet i en enda röra, och det var svårt att inte rusa fram och klämma till amerikanaren, som stod där och flinade och rotade i alltsammans. En pojkstackare, som på det sättet fått hela sin koffert tömd, satte sig ned på kanten av den och böjde huvudet djupt ned, men det syntes ändå, att han grät. I ena handen höll han en tavla föreställande »Människans åldrar från vaggan till graven», det gamla fruktansvärda oljetrycket, som man ännu kan hitta i nån bondgård långt borta i obygden. Då nästan brast mitt hjärta, och som jag var färdig och kritad på allt bagaget gick jag fram och hjälpte honom lite, så gott jag kunde.
»Skynda dej Kalle!» sa jag och gav honom en knuff. »Du måste packa in alltsammans igen. Tog dom någe för dej?»
»Tog!» sa Kalle. »Va faen skulle dom ta? Ja hadde inte så möcke som lite kunjak en gång å di annra pöjka, som hadde sitt köffer fulla me sprit, dom har di inte tittat åt en gång. Mor packa själv alltihop åt mej, å inte en sak la ho ner, som ja inte behövde.»
»Hm!» sa jag och tittade på »Människans åldrar från vaggan till graven».