Och så packade jag. Där var mycket i den kofferten! Fina tjocka hemstickade och hemspunna vita yllestrumpor, hemvävda och alldeles nya handdukar av gråvitt linne, stadiga skjortor av oblekt tyg, tunga byskomakrade kängor – å!, så mycket av allt det en mor kan tänka på att rusta ut sin gosse med, när han första gången ska ut på egen hand, långt bort från hem och omvårdnad. Jag packade och packade, och då och då ramlade en tår ned bland alltsammans. Men det gjorde ju inte så mycket, för den tog ingen plats. Och när jag äntligen hade fått ner alltsammans, och Kalle och jag med förenade vikter lyckats klämma ihop locket, började de skrika och hojta, att vi skulle ställa upp oss i marschordning. Och så föstes vi vidare – jag kan omöjligt använda ett annat ord, för det var sannerligen som om vi varit en boskapshjord. Stannade man ett ögonblick för att få bättre tag i kappsäcken eller puffa hatten till rätta, så fick man sig ett rytande eller ett hårt tag om armen, och vidare bar det. Ut till färjan, som låg och väntade och skulle ta oss över till Ellis Island.

Och ännu mer lik en boskapshjord kände vi oss där. Inga bänkar mer än ett par smala intill skorstenen, inga fönster mer än ett par gluggar vid var sida och så smutsigt överallt, att man helst velat stå i luften om man kunnat. En trappa upp fanns det en stor, ljus sal, med fönster och dörrar ut till en utbyggd gång, som gick runt hela färjan. Där var det svalt och ganska rent, men tror någon vi fick vara där? Ingalunda! Några få djärva, som vågat sig upp, blevo genast barskt nedkörda i kreatursfållan inunder, och där fick vi sitta på våra kappsäckar de tre kvart eller en timme kanske, som resan varade. Aldrig har jag sett ett sorgligare följe! Somliga voro ännu medtagna och bleka efter sjösjukan, och gammalfarbror, han från Småland, var så eländig, att han inte kunde sitta rak en gång, utan dinglade över bänken, så vi sutto i en ständig ångest, att någon överhetsperson skulle få se honom och ta in honom i sjukrummet och lägga honom. För se om det hänt, hade han fått stanna på Ellis Island i evigheter och kanske aldrig kommit i land. Vi började bli lite nervösa för Ellis Island nu ska jag lova!

Så kom det en karl och sålde persikor. Fyra för tio cents, och som de flesta inte hade en aning om vad en cents var, så drog han nog i väg med många kvartsdollars i stället, om jag får tro hans fula uppsyn rätt, och att döma av de två eller tre jag räddade i sista minuten, just som han var färdig att ge sig av med bytet. Det satt en flicka bredvid mig. Var hon hörde hemma gör detsamma, men från Sverige var det, och hon hade nog gått rätt från kon hon mjölkade och upp på tåget, för hon var verkligen otroligt »frisch vom Fass». Hon köpte genast fyra stenhårda, omogna persikor och trodde väl att det var äpplen, det fromma livet – för resten var det inte så gott att se i halvmörkret heller. Och persikor förekom nog mera sällan i hennes hemtrakt. Så hon högg i gladeligen med den fulaste och lösaste uppsättning tänder man nånsin kunde få skåda. Krrrrasch! lät det. Och där satt hon! Med persikan i ena handen och den spräckta lösgommen i den andra. Det är syndigt att skratta åt folk, som råka ut för en sån olyckshändelse, men jag skulle vilja se den ängel i himmelen, som hade hållit sig allvarlig inför den minen. Jag kunde det inte i alla händelser, men jag tror inte det var fler som såg det, för vi två sutto på samma unika, och runt omkring pratade folk, så de varken hörde eller sågo.

Stackars flicka! Hon skulle resa ända ut till västkusten och se ut på det viset. Jag rådde henne att bara inte öppna munnen och inte skratta heller. Men den förmaningen hade jag nog aldrig behövt ge. Ifrån att ha varit den mest språksamma och fnittrande tös, man kunde se, knep hon nu ihop munnen, så hon fick det mest illsluga drag i sitt fromma ansikte. Hon fnallade i alla fall lite i smyg på sin persika, och tröstade sig med, att i Amerika kunde hon få mycket finare tänder än hemma. Och det skulle jag tro, för maken har jag aldrig sett. Finns det inte någon lag hemma, som förbjuder så kallade »tandtekniker» att utöva ett yrke, som de inte alls duga till. Denne tekniker hade helt enkelt klippt av alla flickans tänder vid tandköttet, och satt in lösa på en gom. Man satt i en ständig ängslan så fort hon öppnade munnen, och i synnerhet när hon skrattade, att:

»Nu kommer dom, nu kommer dom, o herre gud, nu finns det ingen hjälp längre!» Men hon klarade sig alltid med häpnadsväckande skicklighet i sista minuten. Ända till persikan kom och gjorde ett slut på eländet.

Jag satt och funderade och filosoferade och retade upp mig över denna tandtekniker, så jag inte märkte, att färjan saktade av och till slut låg alldeles stilla. Men när alla rusade upp och började vilt riva efter kappsäckar och väskor, vaknade jag också till liv och högg tag i mitt gepäck, som jag suttit och ruvat över, lik en drake på sin skatt. Och så voro vi då vid Ellis Island.

En av de små ryska flickorna – hon var väl sex år omkring – trippade i land före mig. Hon var klädd i vit klänning och vita halvstrumpor och så till den grad fin. I famnen hade hon sin docka och en balalaika, lika lång som hon själv. Efter henne kom hennes mamma, iklädd den magnifikaste persianpäls jag nånsin sett, och på den en chinchillakrage, som hon nog inte fått till skänks. Och vi, som hade trott, att dom var så fattiga och eländiga. Ja, jag säger det! Och bakom persianpälsen kom en av sälbisam med bäverkrage och sist Manja, som kunde spela på balalaikan och var tio år, och nu iklädd en dress av skär crêpe de chine, som liljorna på marken och Salomo i all sin prakt kunnat avundas henne.

Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden förbannade mark. I têten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort:

»You hurry up there and file in!» röt någon, och jag »hurryade up», var säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag.

I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst. Men vi behövde minsann inte länge fundera på det.