Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade till slut:
»Soitännli!»
Vilket väl var negriska för: Certainly.
»Skaffa mig ett då», bad jag.
»Wait a minute!»
Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan, och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av korridorer, och så in i ett annat rum.
»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till ljudlöshet.
En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter, och ett öronbedövande larm hördes utifrån.
»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!
Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna – rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades: