»Vi är trötta», sa jag. »Nu går vi hem till Luther.»
DET FÖRSTA HOTELLET.
Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till Coney Islands vilda fröjder.
»Ja kännorr maj så insam, så insam!» var det sista jag hörde.
Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt» och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor bestämdhet och sade vänligt:
»Naj naj tack – du behövorr dom bättre själv!»
Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.
Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på, blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det, mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning. Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända, fruktansvärda dofter in.
Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när jag fick tag på min röst och hojtade:
»För guds skull! Finns det inget bättre rum att få?»