Vi hittade en »Child’s» restaurang i nästa hus, och där vacklade vi in. Johanna stirrade hopplöst på matsedeln och skakade på huvudet åt allt jag översatte. Men när jag kom till skinka och ägg spreds ett förklarat skimmer över hennes ansikte och jag förstod, att skinka och ägg skulle det bli.

»För si de kan di inte forrdarrva!» sa hon. »Skinka å ägg dä måste va skinka å ägg.»

Och medan vi åt och drack vårt isvatten, lugnades våra sinnen något, och på mina allvarliga föreställningar lovade Johanna dyrt och heligt att uppföra sig som folk, när vi skulle över tvärgatorna, inte titta åt något håll, bara följa med och se ut, som om hon aldrig gjort annat än loverat på Broadway så länge hon levat. Och sen gav vi oss av igen med mera värdighet och elegans. Vi stannade vid vartenda fönster och tittade länge och noga på allt, och när vi gingo vidare till nästa, hann vi även kasta en blick på strömmen av människor, som böljade omkring oss, och som Johanna hade både kvicka ögon och en rörlig tunga, så hade jag inte tråkigt en sekund. Allt var ju nytt för mig också, för den delen.

»Harregu!» sa Johanna, när hon bildat sig ett omdöme om de unga damer vi mötte. »Harregu, så korta kjortlar di har! Di räcker inte mer än te knäna och knappt de en gång. Å sicka smala ben! Å va i allan ti har di gjort med syna på saj. Di ser ju ut som om di doppat ner ansiktet i ett mjöltråg jämt etter kinnbenen.»

Ja, det var sant. Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämt, tjockt, kritvitt band av puder, endast avbrutet av munnens skarlakansröda, bågiga sminklinje. Kinderna voro sminkade och pudrade på vanligt europeiskt sätt, men det vita bandet över pannan, näsa och haka kom dem att likna clowner. Kjolarna voro verkligen de kortaste jag skådat, och somliga av dess ägarinnor hade för värmens skull t. o. m. rullat ned strumporna över knäna, så de voro bara. Alla hade »bobbed hair, permanent waved», och nästan alla voro barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer, så var det inte svårt att förstå, att det var självförsörjande små flickor, som slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg – »flappers», har jag fått veta sedan, är det smeknamn de gå under, och jag ska ägna dem ett särskilt kapitel vad det lider. Men ett är säkert – att »flappers» och niggrerna var vad som mest gjorde intryck på Johanna. Skyskraporna gjorde inte någon större succés, men att niggerjäntor gick omkring lösa och lediga som vanligt folk, i korta kjolar och silkesstrumpor och puder, det kunde hon inte komma över. Och komiska sågo de ut, där de svassade omkring, det kan inte förnekas.

När vi vände hemåt började skymningen falla, och vi styrde Broadway nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och blinkande elektriska lampor. Det rann likt vattenfall i luften, som mörknade så ovant fort för oss nordbor – det blixtrade, det virvlade, det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn, som liksom hängde för sig själva, tryckta in med eld på himlens svarta sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläckte Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn, så det var som om man fick se en glimt av barndomens sagohimmel, där allt var strålande guld och silver.

Vi voro så trötta, så vi snubblade fram i skenet från alla dessa strålande skyltar, som gjorde gatan ljus, som mitt på dagen. Runt om oss svepte människor fram och tillbaka, skrattande, pratande, skrikande. Med ett kände jag, hur Johannas grepp blev hårdare kring min arm, och när jag tittade på henne, fick jag se ett par tårar, som runno sakta och blänkande utför hennes runda kinder.

»Dä långt him te Sverige nu!» sa hon bara.

»Långt!» svarade jag, och svalde något, som klämde om strupen.

»Hadde ja inte daj nu, så begynnade ja å gråta redit.»