»Ja cära inte va du skällorr efter. Här ä nöckelen te rommet.»

Och utan ett ord vidare knogade vi med våra väskor uppför två branta, smala trappor och fann vårt rum, som var ljust och rent och mest möblerat med sängar. En väldig »breid» en, tydligen avsedd för Johanna och mig, och en annan smalare, där någon främling skulle vila. Vi satte oss på vår gemensamma sängkant och stirrade trumpet på huset mitt emot. Genom det öppna fönstret trängde en intensiv hetta in, mängd med dövande gatubuller och dofter av rök och bensin och olja och allt annat, som en storstad stinker av. Och rätt vad det var, mitt i alltsammans, kom en virvlande, skrattande jazzmelodi, som till och med förmådde Johannas ansikte att ljusna lite. Hon följde efter mig, när jag sprang fram till fönstret. Där nere på gatan stod en karl med ett positiv så stort som ett piano, och det drillade och visslade och klang ur det, så jag har aldrig hört dess like. Och Johanna hon sa:

»Harregu!» sa hon. »Di har gjort posentiven allteftersom husen ä stora te. En skulle gå ut å se på stan, men dä får en inte förstås. Då sätter di väl fångkedjor om benen på en. Harregu, harregu, att ja va så dum så ja for hit.»

»Va inte orolig, du, Djåhänna Djåhäns’n», sa jag. »All vår början bliver svår. Och sen blir det bra på slutet, och vi ska nog ut och se på stan i dag. Vi ska bara göra oss lite i ordning först. Det fanns ett badrum mitt emot vår dörr, såg jag, så vi kan åtminstone bli rena.»

En timme senare seglade Johanna och jag ner för trapporna, fast beslutna att »komma ut på stan». Den lilla hallen var full av folk – en Ellis Island-färja hade just kommit in, och skåningen stod omgiven av en hel skock immigranter. Men tror ni inte han såg oss ändå? Joo då! Och vi fick visst inte gå ut ensamma, inte. Nyårrk var inte som Landskrona eller Växjö eller Linseping, inte. Om dä va dä vi trodde, så tog vi fel. Vad skulle vi göra om vi gick vilse och inte hittade hem igen? Och om någon lurade oss i nån fälla och stal våra pengar och gjorde det som värre var kanske? Nix, små fleckorr, inte utanför dörren!

Sant och riktigt varenda ord. Det började gå upp för mig, att Svenska Lutherska Immigranthemmet inte bara var till för att hysa immigranter och ta emot dem och hjälpa dem till rätta – det tog vara på sina inackorderingar också, och fast jag visste, att jag nog skulle kunna klara både Johanna och mig själv i världsvimlet, så teg jag stilla och lyckades få Johanna att göra detsamma. Vilket var besvärligt, ty hennes vikingablod började sjuda igen, det såg jag tydligt. Men jag drog henne med in i det lilla läsrummet innanför hallen, och där slog vi oss ned och väntade till det skulle bli litet tomt därute, så vi kunde få tala ett förståndets ord med portiern. Läsrummet var fullt med biblar och Luther och svenska flaggor och andra prydnader, och där hittade jag en liten bok om Immigranthemmet och dess verksamhet, och på sista bladet fanns en underbar teckning, som jag inte kunde se mig mätt på. Det fanns allt på den: den höviske bondsonen, som blottar sitt huvud till avsked för sina gråtande föräldrar, stugan med björkar och granar kring, sjön bakom med ett segel upp och ned, den lilla kyrkan på stranden och i bakgrunden fjäll och sommarmolnig himmel. Han har en kappsäck i handen, ynglingen, och när man ser på honom en stund får man det intrycket, att han både går och kommer – fötterna peka hemåt, men huvudet åt annat håll. Att han ska till Amerika är dock tydligt, och att Immigranthemmet väntar honom är ännu tydligare. Det är rätt under hans fötter, omvirvlat av moln eller vågor, jag kan inte riktigt komma underfund med vilket, och allra underst är New Yorks hamn med Frihetsstatyn, som har en mer än vanligt dyster och sorgsen uppsyn. En norrlänning, som tar avsked av sitt hem för att trotsa allt och slå sig fram i en främmande värld. Men det är jag säker om, att gick han från den stugan och de fjällen, så kommer han att »längtadit, längtadit igen».

Johanna tyckte också om tavlan – hon bara kunde inte begripa, varför de inte hade tagit Ellis Island med, för det var det viktigaste, enligt hennes mening. Och så fällde hon en stilla tår på det och intresserade sig inte ett smul för, att Immigranthemmet kunde hysa sjuttiofem gäster i tjugusju rum, och att hon kunde få frukost för 25 cents och middag för 30. Och att inget ont kunde nå henne så länge hon stod under hemmets skydd. Hon bara grät för alltihop. Hon hade inte kommit till Amerika för att bli en fånge, inte! Hon hade hört, att det var ett fritt land, men det tyckte hon synn om, när man inte ens fick gå ut på gatan, utan skulle sitta inburad i ett fängelse! Men när jag berättade för henne hurudant det var ute på gatan, så blev hon något lugnare. Och när vi talade med portiern, som äntligen hade litet tyst omkring sig, så blev hon ännu mera stilla, och när han lät oss gå, och hon fick se en glimt av Broadway, så bara teg hon. Vi fick nämligen slippa ut, eftersom jag kunde engelska och hade vistats i större städer än »Linseping».

Jag ska inte dröja vid Broadways härligheter – därför att jag inte kan. Därför att jag såg så litet av allting som det gärna är möjligt. Jag såg bara Johanna. Och när jag inte såg henne, riktade jag min blick mot himlen i namnlös fasa, utan spår av intresse för Broadway. Hade jag inte tagit ut henne på mitt ansvar? Hade jag inte lovat att föra henne säkert tillbaka igen! Och var fanns hon nu? Jag har aldrig sett maken till människa förresten! Nog har jag varit ciceron hemma i Stockholm för bekanta från det verkligt stilla bondlandet, och nog har jag sett dem sätta över gatorna med kjolarna högt upphivade i en allt uppslukande skräck för bilar och andra fordon, och nog har jag skrattat mig halvt fördärvad emellanåt och varit lite ängslig emellanåt.

Men se Johanna! Det hjälpte inte hur fast jag höll henne i armen. När hon tyckte det såg farligt ut, så slet hon sig – hon sprang baklänges, när hon skulle gå framåt, hon missade genom himmelens underverk att krossas under ursinnigt klämtande spårvagnar, hon tycktes finna ett speciellt nöje i att ställa sig i vägen för en förbisusande bil för att just i sista ögonblicket skygga åt sidan, lagom att få en puff i ryggen av en travande häst. Hon snodde och vände, backade och avancerade på ett sätt, som jag aldrig sett en liknelse till, och troligen inte New York heller. Ilskna poliser röto och visslade åt henne, chaufförer svor så det osade, kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna – och mitt i allt detta flög Johanna Johansson från Sverige, skräckslagen och vild av fasa. Och jag stod på en trottoarkant och väntade, hjälplös och matt av ångest och lovade mig själv, att aldrig nånsin mer i hela mitt liv ta en »landsort» i mitt hägn och skydd.

Efter tio tvärgator var jag så utpumpad, och Johanna såg så medtagen ut, att jag beslöt att finna vila, var som helst och hur som helst. Och mat! Och något att dricka! Men helst innan nästa tvärgatas mardröm började på nytt.