»I samma säng!» skrek vi bägge två.
»Ja – men dein ä breid.»
»Då liggorr ja hellre pau golvet!» sa Johanna Johansson, och jag var glad, att hon sagt det, så slapp jag. När man äntligen sluppit från båtens stenhårda, smala koj – äntligen var fri igen – och så ligga i samma säng som en vilt främmande människa!
»Ja», sa jag. »Hellre på golvet! Men det finns väl hotell i den här lilla stan också, så man kan få sig ett eget rum och en egen säng. Och jag ska ta reda på ett genast.»
Då log skåningen – överlägset, medlidsamt och en smula hånfullt.
»Dä trodde du att du feck!» sa han. »Nänämän! Har pastorn tatt ut daj, så får du inte gå från det här huset förrn du har plass som tjänsteflecka, å den skaffar han daj, så han veit var du fenns. Å flöttar du från den plassen, så måste du komma hit tess han får en annan åt daj å på de viset får du hålla på ett år. Han har tatt ut daj på sett ansvar, å han ansvarar för daj ett år. Så dä bler inga hotell ente! Utan dä bler samma säng i natt, tess folk hinner resa unnan, å sen kan ni få varsenn.»
Johannas min var värd pengar och det var antagligen min också. Johanna klarade strupen och jag såg, att nu eller aldrig skulle skåningen få höra ett sanningens ord eller två, så jag lutade mig mera bekvämt mot disken, och väntade. Johanna startade. Eldigt, med svenskt mod i svällande barm, med dödande pilar skjutande ut ur smala blå ögon, med en röst, som skakade av ursinne och hopade vedermödors heliga vrede. Bägge händerna lågo knutna på disken framför den förbluffade portiern, då och då höjde hon en och lät den falla ned med kraft igen, hatten hasade fram och tillbaka, allt efter som hon kastade med huvudet. Hon var styv, Johanna, och skånskan flöt som hjältars språk ur hennes mun. Hon började med Köpenhamn och alla »oförskämda» undersökningar där, som om man varit ett djur och inte en människa, hon övergick till båten och havet och sjösjukan och alla de lidanden hon genomgått under resan, fortsatte med färjan, som förde oss till Ellis Island, och när hon äntligen hunnit dit var hon placerad för en stund. Ingenting hoppade hon över, ingenting glömde hon, och hennes språk, när hon hann till det beskedliga livet, som utgett henne för sin kusin, var sådant, att jag nästan var gråtfärdig över att ej kunna stenografi, så det kunde bli bevarat åt eftervärlden.
Då och då försökte portiern hejda henne, flika in ett ord, lugna henne. Han kunde lika väl försökt hejda en lavin. Johanna Johansson från Skåne i Sverige önskade uttala sitt hjärtas mening – och hon gjorde det! Hon började närma sig kärnan av sitt anförande och, född till orator, hade hon byggt upp sina lidandes torn så skyhögt och så säkert, att när äntligen klimax kom: i samma säng, stå under uppsikt ett år, inte få vara fri – då darrade man och svindlade vid tanken på, att en av Guds skapade varelser kunde ha genomlevat så mycket, söndersargats av så många avgrundskval, blott för att till slut, när hon trotsat allt och triumferande stod på fast mark, trampas i stoftet och göras till fånge. Johanna bad att få veta, vad ont hon gjort. Hon anhöll vänligt att bli underrättad om, i fall hon var anklagad för mord eller stöld eller något annat brott, som nödvändiggjorde ett års »polisuppsikt», hon ville hövligt be att få bli upplyst om ... å, så mycket!
Och när hon äntligen var färdig, drog hon upp sin näsduk och torkade svetten ur sitt mycket röda ansikte, vilket exempel blixtsnabbt följdes av portiern och mig. Han var dödstyst och bara stirrade på Johanna – men det var något av dröm i blicken, och jag tänkte, att detta hans barndoms klingande idiom, som han kanske på åratal ej hört så väl och så kraftigt talat, fört honom åter till »flydda sällare dar».
Till slut återfann han sin röst, upphov den och sade: