Men jag har hört berättas från säkert håll, att den kommitté, som utsågs att ta emigrantstationen i närmare betraktande, på förhand annonserade sin ankomst, och naturligtvis var allt så fint, när de kommo dit, att det inte fanns någonting att klaga över. Snarare tvärtom. Och så gick allt sin gilla gång som förut. Eller sin ogilla. Ändå äro de amerikanska tidningarna fulla av skräckhistorier från Ellis Island – den ena före och den andra efter. Om folk som utan anledning blivit kvarhållna i veckor och månader, till och med så länge, att de blivit sjuka och dött där, medan de hela tiden gått i förtvivlad väntan och längtan att slippa ut och bli fria igen.

Naturligtvis förstår man, att detta Ellis Island är en nödvändig institution i ett sådant land som Amerika, där miljoner människor av alla nationer och samhällsställningar söka komma in. Det är till, för att skydda landet från mindervärdigt folk, som det helst vill vara utan, och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till ett helvete, där människor pinas och plågas och spärras inne utan rimlig anledning. Där behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det är inte nödvändigt, att emigranterna behandlas likt skabbiga djur, som stängas in i fållor medan de vänta på slaktbänken. Det är så onödigt allt detta, så lite människovärdigt, och det går egentligen så lite i stil med Amerika, som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är orätt och synd, att en emigrants första intryck av det land han vill göra till sitt, ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet och ohövlighet, som går över alla gränser. Han kommer, färdig att arbeta och villig att älska sitt nya land – som ett litet barn kommer för att se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: »Du och jag ska bli goda vänner, bara du lyder mig och vill försöka hålla av mig lite.» Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt bästa. Så möts han av Ellis Island, där alla gör allt för att inte förstå honom, att inte hjälpa honom, och så kommer han äntligen över till Amerika med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna:

»Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem igen!»

Men det är inte Amerika.

Det är bara Ellis Island.

LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY.

Lutherska Immigranthemmet gör inte vid första anblicken ett, vad man skulle kalla glättigt intryck, men för oss och för alla andra, som där inträda, spelar den saken just inte så stor roll. Det var den trygga hamnen i alla fall, som vi äntligen seglade in i, och fast pastor Helander lämnade oss nästan genast för att återvända till ön och släppte oss ensamma i den mörka hallen, så togo vi det lugnt och kände, att nu voro vi i alla fall innanför murarna, vi voro i Amerika, och vi ville se den, som försökte vräka oss ut igen. Bakom en disk i en hörna stod portiern, eller vad jag ska kalla honom för – en stor, bred, ljus skåning, som faderligt kallade oss till sig och önskade få reda på lite av varje om oss:

»Kom fleckorr!» sa han.

Och vi kom. Vi skulle ha rum anvisat åt oss, och vi skulle lämna numren på vårt stora bagage, som ännu stod instuvat på Ellis Island och, efter vad vi fick veta, inte skulle komma över till fastlandet på tre dagar ännu. Sorgsna stirrade Johanna och jag på varann och på våra dammiga, smutsiga kläder, men det var ingenting att göra åt den saken.

Så var det rummet! Eftersom tre skandinaviska båtar kommit in på en gång och Immigranthemmet var det enda i sitt slag, så var det överfullt, eller skulle bli, när alla sluppo ut från Ellis Island, och skåningen dekreterade, att eftersom vi kom i sällskap och kände varann, så måste vi ligga i samma säng.