Men hon hade skenet emot sig. Vi satt och stirrade ned på det smutsiga stengolvet och filosoferade över världens ondska.
»Ska de här va Amerika å ska di behandla en så över allt här, så struntar då jag i å stanna här!» sa Johanna till slut. Hon sa inte strunta precis, utan något mycket mer drastiskt och passande för situationen. Men det lät så komiskt och trohjärtat mitt i allt utländskt babbel omkring oss, att jag brast i skratt och lurade henne med om en stund. Så vi satt där och grinade till slut, som om vi varit på den allra roligaste bio och kunde knappt sluta. Men så fick vi se en alldeles främmande, vit herre träda in genom niggerns dörr och han lät upp sin mun och sade:
»Är det några svenskar här, som behöver råd och hjälp?»
Jag skulle tro, att det var! Vi virvlade fram, Johanna och jag, och talade om våra bekymmer. Först Johanna och sen jag.
Det var svenska pastorn, Rev. Axel C. H. Helander, och en mera välvillig och sympatisk man har jag sällan träffat. Han skrattade gott åt min historia och sade, att han genast skulle gå och ta reda på hur det förhöll sig. Han skulle snart vara tillbaka, och han skulle nog få ut oss båda två. Och var säker på att han fick det också! Inom en kvart kom han tillbaka med Johannas frikort och bad oss ta vårt bagage med. Med mig var han inte riktigt klar än, men det skulle snart ordnas. Allt vad han hade hört var, att jag uppgivit falsk adress.
»Här är kortet med mannens namn», sa han, »ni ser själv om det stämmer med era uppgifter.»
Jag tittade. Tänk, den uslingen en trappa upp hade satt ett annat namn – mycket likt för all del, men ett annat i alla fall. Och av en händelse hade väl en man med det namnet bott på samma gata, som den jag uppgivit. Jag blev så förbittrat ond, att jag höll på att glömma, att jag var i sällskap med en andans man. Men när jag förklarat för honom vem jag skulle hälsa på blev han alldeles förbluffad över min inkvisitors okunnighet.
»Han är ju känd över hela Amerika», sade han. »Det här ska vi snart reda ut.»
Allihop därinne i fängelset försökte ta oss i hand och sade var och en på sitt språk: Lycka till! Persianpälsen tog mig i famn och bad mig »um Gotteswillen» skicka av det telegram hon hade skrivit. Och så öppnades portarna och vi skredo stolta ut – så stolta man kan se ut med en kappsäck i var hand, hatten på sned och den evinnerliga kappan släpande efter.
Johanna föstes in i hönsburen, men jag fick gå fram till en nobel herre i fin uniform, och för honom upprullades mitt lidandes historia inte alls oävet av pastor Helander, som lade särskild vikt vid, att jag var en journalist, som åkt som emigrant bara för att studera mottagandet på Ellis Island och livet där. Jag kunde inte begripa då, varför han talade så mycket om det, men sen fick jag höra orsaken, och begrep också, varför jag fick så mycket bugningar och leenden och välvilja från samma personer, som för en stund sen inte sett sig om en gång om de trampat på mig. Det hände sig nämligen för ett par år sen, att en kvinnlig amerikansk journalist gick igenom Ellis Island på falskt pass som emigrant, och hon ställde till med ett sånt rabalder i sin tidning, att saken kom inför senaten, och det beslöts att ändringar skulle vidtas. Jag vet inte om det blev något gjort – i alla händelser skulle det tåla vid bra mycket mer.