»Jomän», sa Johanna, »mycke väl.»
»Ä du släkt me henne?»
»Nä inte de precis, men vi ä bekanta.»
»Jaså – hon säjer att ni ä kusiner.»
»Säje hon de», sa Johanna.
För vad i all världen skulle hon säja.
»In me dej igen!» sa han. »De duger inte å ljuga här inte. Du får gå tebaks tess vi får höra vidare.»
Och så knuffade han Johanna framför sig till fängelset igen, och där satt hon nu.
Och där satt jag. Båda anklagade för lögn och bedrägeri och avvaktande vår dom, som utan tvivel blev att vända om hem igen. Trevligt var det, men jag var inte så ledsen som Johannastackarn i alla fall, för jag hade ju bara gett mig ut för att få se och uppleva något nytt, och det hade jag sannerligen fått också. Och nog skulle jag kunna ta mig ut med hjälp av svenska myndigheter. Jag hade ju i alla fall inte ljugit, som jag visste av, och det hade ju inte Johanna strängt taget heller, ty, som hon sade:
»Ja konne väl inte tänka maj, att mänskan skulle va så tosi.»