»Jag har varit här i tre veckor», fortsatte han på bruten engelska. »Men kommer jag nånsin ut från de här helvetet ska han bli den första jag vrir om nacken på. Om jag kan få tag på’n.»
»Har han varit oförskämd mot er också?» frågade jag.
Då fick jag ett leende till svar, så fullt av medlidande och överlägsenhet, att jag blev riktigt förlägen.
»Oförskämd!» svarade han med något nästan drömmande i tonen. »Oförskämd! Ni tyckte väl inte han var någe vidare oförskämd mot er heller. Det var de mildaste ja har hört honom. Men vänta, när han kommer i tagena!»
Efter den upplysningen lät jag dörren vara i fred och beslöt att försöka få tala ett ord med negern igen. Han var visserligen ohövlig, men alltför värdig att låta sitt dåliga lynne ta överhand och ge det utlopp i fula ord. Så jag gjorde min lilla vanliga manöver och stod bakom honom framför dörren nästa gång han skulle ut igen.
Kunde jag få skicka av ett telegram? Gärna för honom. Vem skulle jag lämna det till? En pojke från telegrafen, som kom och tog upp telegram. När kom han? Om några timmar kanske, eller kanske också inte förrän i morgon – han hade redan varit där en gång i dag. Fanns det möjligen någon svensk tjänsteman på platsen man kunde få tala med och be om hjälp? Det kunde ju hända att svenska prästen var där, men det fick jag ta reda på själv.
Och så föste han undan mig, och så smällde den dörren igen, och så stod jag där igen.
Ta reda på det själv! Det var det värsta jag hört. Och det sa jag också och mycket mer på den mest välklingande svenska jag kunde åstadkomma. Så gick jag till Johanna, för att få tala inför någon, som kunde uppskatta mina fantasifulla och om inneboende kraft vittnande yttranden. Och där kom jag till den rätta! Med gillanden och små goda tillägg då och då lyssnade hon, och hela hennes förbittrade själ låg i glansen från hennes ögonpar. Till slut kunde jag inga fler ord, och då kom hennes tur.
Hon hade flugit ut på frihetens vingar och skjutsats in i en hönsbur, och utanför stod en hel hög med folk, som pratade och tittade. En av dem var den frun, som var en bekant till Johannas bekant, och den kände hon igen på utseendet efter porträttet. Se godda, godda! sa Johanna och godda, godda! sa den andra. Och de skakade hand över barriären. Så kom det en karl i uniform och började tala till Johannas bekantas bekant utanför. De pratade engelska, så Johanna begrep ju inte ett ord. Därefter vände sig den uniformerade till Johanna och frågade på svenska:
»Du känner den här damen?»