En liten ljushårig pojkspoling satt på golvet och gallskrek. Han hade blött ner sig och allt i närheten, så det var stora skandalen, och hans mamma drog i väg med honom till toaletten, och jag följde med för att se hur där såg ut. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Ett smalt, långt rum, utan dörr och därinne en rad platser, men inga dörrar, ingenting, som kunde gömma en undan allas blickar ett ögonblick ens. Det var det värsta jag kunnat tänka mig. Och smutsigt och grisigt och förfärligt, osnyggat av barn och slödder. Jag kom ut fortare än in, det försäkrar jag, och det var första gången sen jag lämnade Sverige, som jag kände ansatser till sjösjuka.
När jag hann fram igen till den bänk vi gjort till vårt högkvarter fann jag Oleanna där, glädjestrålande. Hon var också fri nu och bara väntade på, att jag skulle komma tillbaka, så hon fick säga adjö. Så nu blev det bara jag kvar av hela ressällskapet – ja, och så hon i persianpälsen. Hon var förresten redan uppslukad av en hel kohort ryssar med lilla balalaikan i spetsen och väl var det, för jag hade just inte mycket att säga henne. Men när Oleanna for ut genom dörren, ut i solskenet och med biljetten till Californien på fickan, då var det inte långt ifrån, att jag började lipa jag också. Där satt en klump i halsen, som jag svalde många gånger för att få ned. För att något göra tog jag fram papper och penna för att skriva brev, men då blev det tusen gånger värre, för då började jag längta hem också. Så jag smällde igen portföljen och beslöt mig för att ta mitt öde i egna händer, och när niggern kom in nästa gång, utan att läsa upp mitt namn, smög jag mig bakom honom och blockerade dörren och lät honom inte gå förrän han lovat att höra efter, hur länge jag skulle sitta kvar. Han lovade, och jag sjönk ned på närmaste stenhårda bänk.
Om en stund kom han igen och döm om min häpnad, när i hans släptåg Djåhänna Djåhäns’n stapplade in med väskor och allt. Jag hann inte fråga henne med detsamma, för svartingen vinkade högtidligt till mig, och så fick jag veta hur mina papper stod. Det lät trevligt och muntert! Adressen jag givit i New York var inte fullt rätt, men det var bara ett par gatnummer som skilde, mannen, som bodde där, var ogift och hade aldrig hört talas om mig, aldrig varit i Sverige, och jag var just en snygg en! Därmed gick han.
Och jag – jag sjönk ner bredvid Johanna, mållös av häpnad och ursinne och ängslan. Jag begrep inte ett dugg. Och när Johanna tänkte börja med sitt elände, så gick jag bara min väg för att få vara i fred och tänka. Jag skrev till slut ett telegram till mannen i fråga, nej till hans fru, för att inte ytterligare förvärra saken, och bultade på en annan nyupptäckt dörr och bad att få det avsänt.
Jag vet inte hur länge jag stod där och hamrade, men det var en bra nog lång stund, och jag tänkte just med värkande händer ge upp allt hopp att bli hörd på andra sidan, då dörren plötsligt slängdes upp och en ung man med smutsgrått, finnigt ansikte och tydligen tillhörande den mosaiska trosbekännelsen vrålade: »Shut up damn you!» och smällde igen den lika hastigt igen. Men nu visste jag, att det fanns folk åtminstone bakom den fängelseporten, så jag gnodde oförtrutet på med händer och fötter, fast besluten att tvinga mig till ett svar. Och upp flög dörren igen, och jag tror bara jag hade ett hastigt bakåtsteg att tacka för, att jag inte fick ett slag mitt i ansiktet av gentlemannen utanför:
»What in hell’s the matter?» skrek han. »If you dare ...»
Det är inte lönt att försöka återge hans språk, men en hamnbuse i Stockholm skulle känt sig som en blyg konfirmand om han hört det, och fast jag säkert inte begrep mer än hälften av alla de invektiver och svordomar han lät flöda över mig, så begrep jag i alla fall tillräckligt för att bli imponerad av det engelska språkets rikedom. Ond hann jag inte bli och inte rädd heller, fast han hotade mig med jag vet inte vad allt för ohyggliga straff – det gick så blixtrande fort alltsammans, att jag bara stod och gapade. Och innan jag hann forma om munnen till svar for dörren igen, så det skallrade i väggen, och en nyckel vreds om utanför i dubbla slag.
När jag äntligen kom till mig så mycket, att jag fick ansiktet ordnat igen och såg mig om efter närmaste bänk att sjunka ned på, mötte min blick en annan, som med innerligt sympati vilade i min. Den tillhörde en storvuxen, svartmuskig man, som stod ledigt lutad mot en sopborste med långt skaft, och när han tittat på mig länge nog, spred sig ett grin över hela hans ansikte.
»He’s a nice one!» sa han och gjorde en gest med tummen åt dörren till.
Jag nickade – fortfarande förstummad.