»SÖIT!» fullkomligt vrålade Johanna på sin allra bredaste skånska. »Jeo, dä va han! Dä va dein räliaste kar jau neonsin har seitt, å så eilak å sau oförrskämd att ...»
Hon stannade av och kippade efter andan, så indignerad blev hon vid blotta minnet. Jag log uppmuntrande, men när hon inte fortsatte tog jag vid i min roll av tröstens ängel:
»Men du behöver nog inte vara orolig heller då, begriper du välan, Johanna. Då bara telefonerar eller telegraferar dom till dom och så kommer dom hit och så kommer du ut. För dom kan inte hindra dom att ta ut dig, förstår du. Så mycket har jag då tagit reda på, medan jag gått här och lodat.»
Ovanstående mening ser konstig ut, från grammatikalisk och fonetisk synpunkt. Men Johanna fattade genast min enkla svenska och såg lite lättad ut. Och mycket riktigt! Det stod inte på tio minuter så var niggern där igen med sitt plakat, och Johanna och Oleanna togo sitt lilla vanliga Marathonlopp med hoppets glans i rödgråtna ögon. En hel rad med namn först och så kom det:
»Djåhänna Djåhäns’n.»
»Dä du!» sa jag och gav Johanna en knuff, där hon stod och gapade. Hon kunde inte begripa, att det var hennes gamla hederliga svenska namn, som lät så besynnerligt. Men det var det i alla fall och Djåhänna Djåhäns’n fick tag i sitt pick och pack och vandrade själaglad ut genom fängelseporten.
Det kändes nästan lite konstigt att bli lämnad kvar. Men jag hade ju Oleanna ännu och startade henne att berätta om sin fästman, som väntade därute i fjärran västern. Och sen blev det middag serverad för de misstänkta, och som det var sex timmar sen vi fått något i oss, så knallade vi i väg en trappa upp till matsalen och försökte äta. Men det var inte vidare aptitligt det hela, och varken Oleanna eller jag kunde få ner något att tala om. Porslinet var flottigt och lite skorvigt här och där, och på var tallrik lågo två enorma skivor fett oxkött med potatismos. Brödet var vitt och gott, och kaffet skulle ha smakat som nektar, om det inte ställts in i väldiga handkannor av emalj, smutsiga och oaptitliga. Det serverades i muggar utan öron. Vid vårt bord voro nykomlingarna placerade – det syntes så väl. För alla ansträngde sig tydligen att svälja gråten på samma gång som maten, och ingen åt just någonting. Så vi voro snart färdiga att gå ner till vårt fängelse igen. Men se det fick vi inte. Där stod en myndig dam i trappöppningen och hejdade oss med en gest så majestätisk, att det är sällan annat än på bio man får se dess like. Och där fick vi stå, tills alla de andra voro mätta och nöjda, så vi kunde gå ned i samlad trupp, alla vaktade på en gång som de fångar vi voro. Åhå jaja! Det är mycket man ska gå igenom här i livet.
När vi kommit ner igen ansågs visst tiden mogen för en liten rengöring. Varför det inte gjorts medan alla voro uppe till middag övergår mitt förstånd, men det fanns väl några dolda orsaker kan jag tro. Det sopades med långa borstar, så dammet stod i högan sky och lade sig på bänkarna i stället. Så det blev i alla fall lite ombyte.
Medan vi varit uppe hade persianpälsen med ägarinna kommit in också, och hon hälsade mig med tårar och tyska, efter som vi talat lite tillsammans på båten på detta ädla språk. Hennes var lika usel som min, men vi begrep varann. Och hon hade inte den blekaste aning om varför hon blivit hitskickad, när alla andra av hennes nationalitet redan voro fria och ute. Och hon, som hade sin man i stan och allting. Och han, som hade bil och allting. Och här satt hon med barn och persianpäls och allting. Ja, det var ett elände! Om hon kunde få skicka ett telegram åtminstone. Ville jag inte höra efter åt henne? Jag gick till en av fängelsedörrarna och bankade tills det väckte uppseende inom murarna, men fast jag både hörde och såg folk skymta utanför de mattslipade glasrutorna, så var det ingen som brydde sig om mina bultningar. De voro väl för vana vid den sortens bråk, kan jag tro. Så jag lovade henne att passa på nästa gång niggern kom och försöka tala reson med honom innan han försvann i yttervärlden.