Rätt vad det var slogs en dörr upp långt borta, och in trädde en jätte till neger. Då blev det fart i församlingen. Alla, som kunde gå eller krypa eller på något sätt fortskaffa sig, gnodde allt vad tygen höllo bort till den dörren, som ögonblickligen stängdes och låstes så fort negern kommit igenom. Han hade ett papper i handen, och nu begrep jag vad det var frågan om. Han läste upp de, som blevo frigivna.

Sannerligen var det inte precis som man hört om, att det gick till under franska revolutionens dagar, då en nationalgardist trädde in och läste upp namnen på de aristokrater, som skulle ut i bödelskärran. Den enda lilla skillnaden här var, att aristokraterna inte alls voro ett spår till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran, som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. De, som hörde sina namn ropas ut, stego åt sidan med lysande ögon, och de som delat deras öde i kanske många bedrövliga veckor, lät sin egen missmodighet fara och hjälpte de lyckliga att finna sina tillhörigheter, följde dem till dörren och kysste dem till farväl med så glada ansikten de kunde åstadkomma. Å – jag såg mycket hjältemod och storsinthet på de långa timmar jag satt där och väntade själv. Men när den grymma och obevekliga dörren föll igen efter de fria, då gingo fångarna åt var sitt håll och syntes inte förrän nästa gång utroparen kom in. Och många hade rödgråtna, förtvivlade ögon. Men de logo ändå i glädje, när någon som länge väntat fick slippa lös, och aldrig hörde jag någon av dem säga ett otåligt ord. De bara gingo helt stilla bort igen till sitt hörn och började den långa väntan på nytt.

Utom en! En ryska med svarta ögon och kortklippt lockigt hår, som var så svart, att det nästan gick över i blått. För var och en av de vänner hon kände, som fick gå, grät hon ett litet tag, sedan hon först med många små ord, som läto likt duvokutter, önskat dem lycka i den värld dit vi alla väntade att få komma ut. Och när hon lett, tills de inte syntes mer, så grät hon tills hon var trött på det, och så tog hon sin balalaika och spelade och sjöng. Inte begrep jag ett ord, men det var trevligt i alla fall med lite musik i detta helvete av tårar och förtvivlan, och för var gång hon spelade lyste det till lite i ansiktena, och de samlades omkring henne och lyssnade. Och hon sjöng – med den ljuvaste lilla röst i världen och med huvudet lite tillbakakastat och ögon, som sågo långt bortom Ellis Island. Kanske vilda stepper, kanske någon hon älskade därborta – vad vet jag! Kanske hon inte tänkte på någonting mer än sin sång och sin balalaika och sig själv. Rätt vad det var slutade hon och lade instrumentet bredvid sig med sån kraft så det sa »Bom!» i alla strängarna. Så grät hon en vers igen, och så skrattade hon, och så hissade hon en snorig och smutsig unge, och så spelade hon ett tag rätt vad det var. Och så samma program igen. Ja, nog var det en lustig liten varelse alltid, men hon satte fart på det hela i alla fall.

Mina kamrater sutto kvar på sin bänk, och dystrare uppsyn får man sällan skåda på levande människor. De verkade mer döda än levande för resten och muttrade bara någonting då och då om, att dom »inte kunde begripa». Men när den tjocke niggern trädde in var halvtimme – då ska ni se det blev liv i dem! Den snabbaste Marathonlöpare kunde ha något att lära av det sätt varpå de störtade upp och i ett ögonblick flögo fram mot målet – d. v. s. niggern. Men återfärden gick i betydligt långsammare tempo.

»Hade ni inte pengar nog, eller hade ni gömt undan era adresser som jag, eller vad i all världen var det för fel med er?» frågade jag en gång, när de slokörade vände åter.

»Jeg havde da adressen riktinok te söster mi», sade norskan indignerad. »Men pengene skulle jeg vistnok faa paa damperns kontor. Og det havde jeg da papir paa.»

»Ja, då får du bara sitta här tills dom tagit reda på det då. För biljetten ut till California hade du ju redan när du reste hemifrån?»

»Ja da! Kan skönne de da!»

»Då kommer du nog snart ut. Men du då, Johanna?»

»Ja hadde både pengar å adress te människer i Nevyörk. Men ja känner di inte å har allri sitt dom, men di vet att jag kommer å har lovat ta ut maj å ja ska få bo hos di tess ja får plass. Men di ska komma å hämta maj sa han däruppe» – hon menade inte Gud utan min specielle älskling i våningen ovanför.