»Men Gud menneske, er du kommen her osså. Jeg trodde jeg skulle bli spänna gal jeg!»
Det var en liten norsk kamrat från båten, och om någonsin en människas drag uttryckt verklig och hänförd glädje, så var det hennes vid åsynen av mig. Hon var grimlig i ansiktet av tårar, men de torkade ögonblickligen.
»Va ä de me dej?» frågade jag. »Du sitter väl inte i sjön heller och de ä väl ingen människa som gör dej nåt ont?»
»Nej, men du kan skönne det da. Här ä er inte et menneske fra dampern uden hun der» – en nick bortåt ett hörn, där jag såg en hopkrupen gestalt, vars hela attityd skriade om den mest nedslagna och bittra sinnesstämning. »Hvor er alle de andre henne? Jeg har väret her snart en time jeg, og inte kan jeg snakke et ord, og bare jeg gaar när til dörn henne, saa kommer der noen og sier no jeg inte förstår de spor av og peger at jag ska sitte ned. Du verlden! Du kan jo snakke deres vämmelie sprog du. Se til at du faar tag i han fyren her udenfor og spörg ham vad der er i veien.»
Stackars Oleanna! Gud vet vilka fasor hon trodde väntade henne, och jag hade ju ingen tröst att ge, mer än att hon inte skulle vara ängslig, att det ordnade sig nog, och såna där dumma välmenta ord, som bara gör folk ännu räddare. Så gick jag bort till byltet i hörnan och fann där en annan reskamrat, en svenska, som varken hörde eller talade någonting vettigt.
»Va ä de åt dej då?» sade jag känslolöst och ruskade henne i armen tills jag fick liv i henne.
»Ingenting», snyftade hon. »Men de va väl å få nån å tala ett kristet språk te. Oleanna begriper ju inte ett ord och di här annra, di kan ju göra en toki!»
Se denna svenska var skånska, och Oleanna förstod henne inte mer än om hon talt kinesiska. Och så kastade de sig över mig bägge två, för att de hade hört mig tala lite engelska med danskar ombord. Jag skulle gå och fråga var de andra voro, varför just vi skulle sitta här, varför ... å, det var så mycket så!
»Vi ä misstänkta!» sa jag. »Och det är inte värt och prata med dom, för här inne vet dom ingenting och får nog inget säja heller. Det är bäst å bara hålla sej lugn. Vi kommer väl ut vad det lider.»
Och så gick jag och såg mig omkring för att något ha att göra. Och där fanns att se på. Unga människor, gamla människor, vrak till människor och småungar i alla kulörer, som krälade omkring på golvet i den väldiga salen. Slogs gjorde de, barnen, och skrek, och de gjorde annat också, som deras mammor borde sett till, att de valt en mera lämplig plats för. Man fick se sig för ordentligt hur man placerade fötterna. Förutom barnens små bidrag var där fruktskal och tobaksbussar och gammalt tuggummi och papperslappar och hårkammar och buteljer och matrester. Jag skulle kunna sitta i timmar och räkna upp allt vad som fanns på det golvet – i lika många timmar som jag hade tid på mig att studera det. Men vad ska det tjäna till, det är osmakligt nog det jag redan talat om.